Kalkningen av svenska sjöar och vattendrag fungerar generellt bra i Sverige. Det visar en granskning av kalkningsverksamheten mellan 2005-2011 som Havs- och vattenmyndigheten har gjort.
Dock finns det stora skillnader i hur länsstyrelserna genomför och följer upp kalkningar. Kalkningen ska fortsatt effektiviseras vilket generellt innebär minskade kalkvolymer.
– Nästa steg för oss är att se varför det är så och vad som krävs för att få till en bättre och effektivare verksamhet, om det är brist på resurser, kunskap eller vägledning, säger Björn Sjöberg, chef för avdelningen för havs- och vattenförvaltning.
Vattenprovtagning central
HaV har i granskningen av länsstyrelserna bland annat tittat på hur väl de mål de själva satt upp nås. Om de mäter pH-värdet vid rätt tillfällen och om de använder sig av rätt metoder för att få en så effektiv kalkning som möjligt så att den ger bäst resultat till lägsta möjliga kostnad. Länsstyrelsernas egna mätningar har bland annat jämförts med vattenföringsdata från SMHI för att bedöma till vilken grad vattenprovtagning skett i samband med högflöden då vattnet är som surast. Rapporten har dock inte granskat några biologiska effekter av att kalkningsverksamheten exempelvis vid olika tillfällen inte uppnått uppsatta pH-mål.
– Länsstyrelser och kommuner är ansvariga för att åtgärda brister i verksamheten. Vi pekar i rapporten på saker som bör göras direkt och på lite längre sikt. Vi konstaterar också att den regionala verksamheten behöver fortsatt stöd och styrning från oss, bland annat med utbildningsinsatser och rådgivning, kommenterar Björn Sjöberg.
Ytterligare effektivisering möjlig enligt HaV
Enligt HaV är det inte mer kalk som behövs för att få till stånd en mer effektiv kalkning. Det beräknade kalkbehovet är mindre än den mängd kalk som sprids av länsstyrelserna. Det ska därigenom finnas en marginal. Bättre resultat kan exempelvis uppnås genom att kalken sprids vid andra tillfällen, på andra platser och med andra metoder. Exempel på ineffektiv kalkning som lyfts fram i rapporten är kalkdoserare som placerats för högt upp i vattendrag och kalkning av sjöar med alltför snabb vattenomsättning. Dock konstateras även förekomst av giftigt oorganiskt aluminium i okalkade vatten i Halland-, Skåne, Kronoberg och Örebro, samt behov av att höja pH-målet 5,6 till 6,0 i flera målområden, vilket där innebär höjda kalkbehov. I Gävleborgs län finns även behov av utökad kalkning.
– Kalkningen ska dimensioneras så att pH-målet inte underskrids och pH-målet ska anpassas efter de arter som åtgärderna avser att skydda. Rätt utförd vattenprovtagning är centralt för att bedöma om målet uppnås och hur mycket kalk som behövs. I några län är denna kemiska uppföljning så bristfällig att det inte går att fullt ut bedöma varken måluppfyllelse eller åtgärdsbehov, säger Ingemar Abrahamsson, handläggare på HaV.
Underlag saknas om nykalkningsbehov
HaV: s rapport konstaterar dock även att ungefär hälften av landets försurade vatten inte omfattas av kalkning, företrädesvis mindre sjöar och vattendrag. I den nationella kalkningsplanen från 2011 bedömer Naturvårdsverket att det av olika anledningar sannolikt inte är rimligt att kalka merparten av dessa. Samtidigt torde det finnas vatten där det är motiverat att påbörja kalkning men det saknas underlag för att identifiera dessa. Länsstyrelserna har inte haft något uppdrag att kartlägga sina nykalkningsbehov.
Läs hela HaV:s pressrelease här.
Här kan du läsa HaV:s granskning "Kvalitet och kalkbehov inom kalkningsverksamheten".