Laxparasiten Gyrodactylus salaris fäster på laxungar. Kommer de i stort antal kan det vara förödande för laxens fortlevnad. Foto: Mathias Arnham.
Sportfiskarna har sedan mitten av 90-talet undersökt utbredning och frekvens av den fruktade laxparasiten Gyrodactylus salaris. Men hur går själva fältarbetet till, vad gör parasiten för skada och hur kontrollerar man att nya vatten inte smittats?
Den kallvattenälskande, cirka 0,5 millimeter långa ektoparasiten Gyrodactylus salaris lever på laxungar i sötvatten. Sedan sent 80-tal har parasiten, via laxodling fått fäste i några av Västsveriges viktigaste uppväxtområden för laxen, bl.a. Ätran och Säveån och har sedan dess spridit sig till många andra västkustälvar. Sportfiskarnas Per-Erik Jacobsen har under de senaste tjugofem åren varit en del av ”gyro-programmet” och kontrollerat både spridning och kvantitet av parasiten. Men hur fungerar parasiten, vad gör den för skada och kan vi se till att den inte breder ut sig ännu mer? Per-Erik utvecklar:
– Finns parasiten i stort antal så kan det angripa värddjurets beteende förändras och i värsta fall få dödlig utgång, på så vis kan parasiten decimera laxpopulationen.
Per-Erik berättar att parasiten förökar sig på lax och regnbåge, men kan även lifta med öring, röding och harr. Gyrodactylus salaris tål inte saltvatten men i brackvatten tros den kunna sprida sig från ett vattensystem till ett annat.
– För att uppdatera oss om förekomsten och koncentrationen av parasiter genomför vi elfisken på ett visst antal lokaler på varje vattendrag. De laxungar som kommer upp under elfisket läggs i sprit för senare inspektion, vilket sker via lupp med tjugo gånger förstoring. Varje parasit räknas för att vi ska kunna följa upp koncentrationen av parasiter mellan åren från de olika vattendragen och eventuellt upptäcka nya infekterade vattendrag, säger Per-Erik.
Sportfiskarnas Michael Seeberg arbetar med Gyro-programmet. Laxsmolten elfiskas för att senare undersökas under lupp. Foto: Mathias Arnham.
Följer upp både smittade och osmittade vatten
Projektet sker på uppdrag av Statens Veterinärmedicinska anstalt och alla vattendrag som mynnar i Skagerack och Kattegatt ingår i programmet. Projektet följer upp fyra smittade vattendrag: Ätran, Himleån, Kungsbackaån och Rolfsån. Alla vattendrag norr om Göta älv är osmittade och kontrolleras regelbundet. Observationerna görs vår och höst när vattentemperaturen är under tio grader, då parasiten trivs som bäst.
– Även om både Rolfsån och Kungsbackaån är smittade så måste vi vara noggranna med kontaminering. Det finns nämligen olika typer av Gyro som vi inte vill sprida mellan redan smittade vatten. För att vara på den säkra sidan fryser vi utrustningen mellan arbeten i olika vattendrag. Parasiten är inte särskilt benägen att fästa på ett par vadare, eller en håv men risken finns att man för dem vidare. Framför allt om det är kallt i vattnet och restiden mellan vattnen är kort. Därför är det som sportfiskare viktigt att torka eller desinficera fiskeutrustning om man förflyttar sig mellan två vattensystem.
Norska älvar värst drabbade
I Norge har laxparasiten slagit till hårt och nästan utrotat flera laxbestånd, de värst drabbade älvarna är: Driva, Rauma och Laerdal. Även andra älvar längre norr ut är svårt drabbade, framför allt de näringsfattiga älvarna i Nordnorge där laxen leva upp till sex år i älven innan de blir smolt. Per-Erik fortsätter:
– De bekämpningsåtgärder som har genomförts är bland annat med rotenon. Problemet med rotenon är att man slår ut alla fiskbestånd i det behandlade vattnet. Är det dessutom sjöar i vattensystemet så måste även dessa rotenonbehandlas och där kan det ju finnas andra arter som exempelvis röding. Rotenonbehandlingen tar tid och måste ofta upprepas flera gånger för att ge önskad effekt och det är inte sällan det misslyckas. Det har under senare år även uppkommit andra kemiska bekämpningsmetoder med aluminium och klor men de är fortfarande inte välbeprövade. I Sverige har vi mer artrika vattensystem än i Norge så vi kan inte behandla med exempelvis rotenon. Dessutom är användning av rotenon förbjudet i Sverige.
Laxsmolten läggs i sprit för att gyroparasiterna ska fixeras på kroppen. Plats, luft- och vattentemperatur, samt elfiskesträcka skrivs ner på varje burk. Foto: Mathias Arnham.
Ett program under förändring
Du skulle kunna likna laxparasiten med kräftpesten – har du väl fått in dem i ett vattensystem så blir du inte av dem, om du inte tar bort värddjuret helt. Genom åren sen parasiten upptäcktes har den spridit sig mellan fler vattensystem men vi samlar fortfarande bara data och vet ännu inte om parasiten ökat i våra redan smittade vatten. Det finns idag ingen säker statistik över detta då även temperatur och tätheten av laxar i ett vattendrag är faktorer som påverkar förekomsten av gyro.
– Jag har jobbat med gyro-programmet sedan 1998 och det har förändrats genom åren. Vi tittar exempelvis inte på alla smittade vatten utan undersöker älvarna norr om Göta Älv. Jag har några burkar på labbet från Strömsån, vår nordligaste vattensystem på Västkusten, som jag inte hunnit titta närmare på än. Men vi får väl tro att det inte finns några Gyrodactylus salaris på smolten, avslutar Per-Erik.