Varför dumpar man fisk till havs?

KräftfiskeFotoEdithC...
Bottentrålning efter havskräfta i Kattegatt. Foto: Edith Camilla Svensson/Hallands Nyheter.

Varför dumpas så mycket fisk till havs, och vad får det för konsekvenser?

Det senaste halvseklet har enorma mängder fisk dumpats till havs, både lagligt och olagligt. Fisken är oftast död när den dumpas efter att ha utsatts för tryckskillnader, fysiska skador efter lång tid i trålen eller kvävning ombord fartyget. Mörkertalen är mycket stora och det råder fortfarande skillnader mellan den bifångst som forskningen beräknar via bland annat ombordkontroller och det näringen själva rapporterar.

Störst problem är det dock med den danska fiskeflottan. Denna är betydligt mycket större än den svenska, har en stor majoritet av kvoterna i Västerhavet och fiskar betydligt mindre selektivt än det svenska yrkesfisket. Men varför denna ofattbara misshushållning av en gemensam resurs?

Landningsskyldigheten införs
Inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik beslutades 2013 om en så kallad landningsskyldighet. Målet med denna var att eliminera dumpningen av fisk till havs, så kallade utkast. Med några undantag gäller att alla fångster av kvoterade arter ska registreras, landas och räknas av kvoterna oavsett storlek. Även andra fångster ska registreras. Detta är av väsentlig betydelse för att kunna göra riktiga beståndsbedömningar. Ett annat huvudmål med landningsskyldigheten var att påskynda utvecklingen av ett mer selektivt fiske. Sedan 2019 är landningsskyldigheten fullt implementerad i Västerhavet, men Havs- och vattenmyndigheten har konstaterat att efterlevnaden är bristfällig.

Utkastdrivande regelverk och high-grading
Men varför har det dumpats så mycket fisk? Det fanns givetvis förklaringar till detta. En uppenbar sådan var att tidigare regelverk både tillät och ibland till och med tvingade yrkesfisket till utkast. Det kunde handla om arter som man inte hade kvot för, som var för små eller som var fredade. Utkast av fredade arter sker givetvis fortfarande i enlighet med lagstiftningen. Med bristfällig användning av selektiva redskap, överkapacitet i flottan och ogenomtänkta regelverk var detta givna problem. Problem förvaltningen blundat för i decennier.

Ett annat välkänt problem är så kallad high-grading, det vill säga en uppgradering av värdet på fångsten. Om man har en begränsad kvot finns incitament för att dumpa mindre värdefull fisk för att fylla upp kvoten med mer värdefull fisk, vanligtvis större individer som ger bättre betalt per kilo. High-grading är vanligt när det råder överkapacitet, som i det svenska räkfisket. Här delar många båtar på en liten kvot och det är troligt att det i denna typ av fiske sker high-grading.

Utkast kan också ske när små kvoter riskerar att stoppa annat fiske. I Skagerrak och Kattegatt, där nästan hela värdet i det demersala fisket (fiske efter bottenknutna arter) idag ligger i räk- och havskräftfisket, har det blivit ett problem för yrkesfisket med de små kvoterna av fisk. Många fiskbestånd är rekordsvaga, vilket gör kvoterna små. Detta kallas för ”choke species” eller begränsande arter. Oavsett selektivitet fångas fisk som bifångst i bottentrålningen efter havskräfta, och om fiskkvoterna fylls upp riskerar havskräftfisket att stoppas.


Bottentrålning efter havskräfta i Kattegatt. Foto: Edith Camilla Svensson/Hallands Nyheter.

Outredda effekter
Effekterna på ekosystemet har aldrig utretts i större skala. Från politiskt håll och för ansvarig myndighet tycks frågan aldrig ha varit intressant, alternativt varit för obekväm att hantera. Detta trots att fiskbestånden rent generellt minskat i alla svenska kustvatten det senaste halvseklet och att man därmed haft uppemot 50 år på sig att vakna till liv i frågan om misshushållningen av våra gemensamma fiskresurser.

Särskilt styvmoderligt har sannolikt de icke-kvoterade arterna, alltså arter som är mindre kommersiellt intressanta och som saknar en kvot, behandlats. Bifångsterna av många populära sportfiskearter i Västerhavet har sannolikt varit enorma de senaste decennierna, och data kring dessa utkast är sannolikt omgärdade av ännu större mörkertal än de för yrkesfisket ekonomiskt viktiga arterna. Många rena sportfiskearter har därför drabbats lika hårt av överfisket, trots att arterna egentligen varit ointressanta för yrkesfisket. Det hela är ett enormt systemfel.

 

Kategorier: Rädda Västerhavet, Fiske i Göteborg, Region Väst | Taggar: |