Spöfångade torskar av detta slag är idag ytterst ovanliga. Foto: Sportfiskarnas storfiskregister.
Den rika förekomsten av torsk längs Skagerrak- och Kattegattkusten gav möjligheter till ett omfattande fiske längs västkusten. Ett minne blott idag, eller en möjlighet?
Från 1960-talet utvecklades ett mycket varierat sportfiske där spinnfisket efter torsk utgjorde basen. Fiskevattenutredningen ”Fiska på fritid” (1976) konstaterade att torsk var den särklassigt viktigaste arten för sportfisket från Öresund och norröver. I dag är chansen att fånga en torsk 8–10 gånger så stor i Öresund jämfört med västkusten norrut. Torsk utgör i dag ca 10 % av sportfiskefångsten i Skagerrak och Kattegatt vilket innebär att en sportfiskare i genomsnitt fångar 0,1 kg torsk per fiskedag. Av det behålls ca 40 % och resterande del sätts tillbaka.
Under åren 1980–2001 fångades enligt Sportfiskarnas storfiskregister 450 torskar över 17,5 kg. Motsvarande för perioden 2002–2021 var 72. Då ska man beakta att sportfisket utvecklats mycket och att antalet utövare blivit fler under dessa 40 år.
I djuphålorna väntar stortorsken
” –Västkusttorsken kan fiskas på snart sagt alla förekommande djup. Till och med på grundvattnet, där man annars inte brydde sig om att försöka ett kast, nosar torsken omkring, hungrig och glupsk. Finns det bara en och annan tångruska i en grund, sandig vik så finns där också vanligen torsk. Jag har fått mina största torskar på grundvatten.”
Orden är Hugo Strömwalls och kan läsas i Sportfiske och fiskevård, del 1 från 1954. Han fortsätter:
” –I djuphålorna mellan en berghäll och ett tjugotal meter utanför liggande undervattensskär väntar stortorsken”. Vid uddar med strömdrag finns ofta den stridbara blekan. En sexkilos bleka ger fiskaren en ordentlig kamp, ofta med luftsprång i ytan”.
Vi flyttar oss framåt i tiden. Olof Johansson skriver 1964, i del 1 av Sportfiske i Norden, att det är få kuststräckor som erbjuder så goda möjligheter för sportfiskaren. Det vanligaste var spinnfiske efter torsk. Under vårarna, då borstmasken leker, lockades mängder av torsk in mot grunda vatten och gav ett helt fantastiskt fiske. De bästa fångstplatserna var holmar och skär vända mot öppet hav, omgivna av varierande djup och grunda vatten.
Årsboken ”Fritidsfiske 1975” ställde frågan ”Var ska man finna något nytt och intressant i fiskväg om inte på Västkusten?”. Men redan under 1970-talet blev det allt tydligare att fiskbestånden minskade eftersom fångsterna blev mindre och mindre. Det gällde alla former av fiske i kustzonens skärgårdar, sportfiske, annat fritidsfiske och yrkesfiske. Utvecklingen fortsatte och förstärktes under 1980-talet. Fiskeriverket och berörda länsstyrelser initierade den ena utredningen efter den andra.
Trålfisket orsaken till beståndskollapsen
År 2005 publicerades rapporten ”Bottenfisk i Västerhavet”. I rapporten konstateras det att trålfisket är den avgörande orsaken bakom fiskbeståndens kollaps. Mängden vuxen torsk hade minskat med 90 % jämfört med 1980-talet. Samtidigt genomfördes en ”utflyttning” av trålgränsen, men den reformen blev kraftigt urvattnad och regeländringarna kan närmast betraktas som ett spel för galleriet. Några år efter det publicerades boken ”Tyst hav”.
Trålgränsen måste flyttas ut till 12 sjömil från baslinjen och trålfiske utan storleksselekterande rist måste förbjudas på svenskt vatten.
Källa: Statistiska uppgifter om sportfiskefångster från Havs- och vattenmyndigheten, insamlade för den officiella statistiken ”Fiske”.