Foto: TT/ Bengt Olsson
AFTONBLADET DEBATT: Det är kris för kustens strömming. Det vittnar småskaliga yrkesfiskare, forskare, skärgårdsbor och vi sportfiskare samstämmigt om.
Samtidigt har det svenska storskaliga trålfiskets fångster av strömming ökat dramatiskt under de senaste åren. En allt större andel av industrifisket har flyttat in mot kusten.
Nu rapporteras om surströmmingstillverkare utan råvara och ett kustekosystem i riskabel obalans. Från allt fler håll ifrågasätts också rimligheten i att den industritrålade fångsten mals ner till fiskmjöl, samtidigt som skärgårdskrogar inte kan servera strömming till sina gäster under midsommarhelgen.
Först försvann torsken, inte kan vi väl låta kustens strömming försvinna också?
Sverige har valt en farlig väg. Ett riskabelt spel med strömmingen som är själva motorn i Östersjöns skärgårdsekosystem. Att strömmingen försvinner från kusten får stora konsekvenser, för en rovfisk som torsken förstås, men också för spiggen som exploderar i antal och förvärrar övergödningen.
I stället för att gynna det småskaliga kustfisket fångas nästan hela den svenska strömmingskvoten av jättelika industritrålare som vid ett enda tillfälle kan landa över 1 000 ton strömming. Det är mer än vad det lokala kustfisket fångar på ett år.
Hur kan det då vara brist på strömming? Jo, för att trålfångsten till största del landas i Danmark där den mals ner till fiskmjöl för att bli djurfoder.
Våra ansvariga politiker hänvisar till den vetenskapliga rådgivningen. Men de anlitade forskarna har getts ett snävt uppdrag. Där ingår inte att beskriva riskerna för lokala fiskbestånd när industritrålare sopar rent i kustnära lekområden.
Man har heller aldrig fått i uppdrag att beskriva hur bestånden bäst återhämtar sig efter decennier av högt fisketryck. Beställningen begränsar sig till att föreslå ett produktionsmål för att maximera uttaget av fisk.
Ett systemfel, utan tvekan.
När Sveriges ostkustfiskeintressenter varnar för snabbt minskande sill- och strömmingsbestånd, menar Havs- och vattenmyndigheten och regeringen att mer utredning behövs. De frågar sig om det möjligtvis skulle kunna vara så att de ojämförbart största uttagen av en gemensam resurs i svenska vatten kan påverka ekosystemet och det lokala fisket negativt?
Vi menar att svaret redan är uppenbart – ja, såklart!
Det allmänna tycks behöva bevisa att det är storskaligt industrifiske som har en negativ effekt på fiskbestånden, och inte som i svensk miljölagstiftning där exploatören ska bevisa det motsatta. Sveriges har i decennier använt en omvänd försiktighetsprincip när det gäller fisket.
Sportfiskarna har nyligen genomfört en enkätundersökning med samtliga partier i riksdagen. På räddaströmmingen.se finns resultatet publicerat.
Vi är glada att meddela att det nu faktiskt finns en politisk majoritet för att som ett första steg flytta ut trålgränsen för storskaligt industrifiske från kusten, för att ge svaga fiskbestånd en skyddszon.
Det finns alltså en chans att rädda strömmingen och se över förvaltningen av en värdefull gemensam resurs. Det ligger även i linje med den strategi för svenskt fiske som Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket nyligen presenterat där ekologi, ekonomi och social hållbarhet ska gå hand i hand.
Så ser det inte ut i dag, när industritrålare skeppar råvara och arbetstillfällen utomlands.
Kan vi förvänta oss ett initiativ från miljö- och jordbruksutskottet när riksdagen öppnar efter sommaren?
Sten Frohm, generalsekreterare Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund