DN Debatt: Vinst för samhället att stoppa storskaliga Östersjöfisket

JK-Fotografie-Design...
Foto: JK-Fotografie-Design-shutterstock.com / Industritrålningen för att producera fiskmjöl av strömming och skarpsill är inte bara ohållbar för miljön i Östersjön, det är även en synnerligen dålig affär för samhället.

Tre debattörer, Stefan Fölster, nationalekonom, Per Larsson, professor i marinekologi, och Conrad Stralka, verksamhetschef Balticsea 2020 skriver idag på DN Debatt om det storskaliga yrkesfisket. ”Myndigheter och ministrar hävdar att detta fiske bidrar till samhällsekonomin. Vår nya analys visar på motsatsen.

Men det storskaliga Östersjöfisket får stora subventioner och vållar betydande samhällskostnader samtidigt som det dammsuger haven på fisk som mest går till produktion av fiskmjöl och fiskfoder.
Svensk fiskepolitik för Östersjön har fram till i dag grundats på felaktiga antaganden. Ansvariga myndig­heter, och även ministrar, har återkommande hävdat att yrkesfisket bidrar till samhällsekonomin och jobben utan tillstymmelse av analys om det verkligen förhåller sig så. Den första grundliga kalkylen, som vi publicerar i dag, visar på motsatsen. En del av yrkesfisket i Östersjön, det storskaliga, är mycket dyrt för statskassan och samhället i stort. Statens kostnader är mångdubbelt större än det storskaliga fiskets bidrag till samhällsekonomin. Samtidigt utarmas kustsamhällen när det småskaliga yrkesfisket och fritids­fisket trängs tillbaka.
De ansvariga myndigheterna – Jordbruksverket och Havs och vattenmyndigheten, hävdar rakt av i sin vision ”Svenskt yrkesfiske 2020” att ”svenskt yrkesfiske bidrar till en levande landsbygd, kust och skärgård. Arbetstillfällen skapas…”. Detta argument grundas inte på någon analys över huvud taget. I stället beklagar de att ”I media har yrkesfisket ofta skildrats som problematiskt och det har varit få inslag om fiskets faktiska bedrivande liksom yrkesfiskets bidrag till en levande kust- och landsbygd och till samhället i stort”.
Den första samhällsanalysen, som vi publicerar nu, visar på något helt annat. Vad tillför det storskaliga Östersjö­fisket egentligen och vad kostar det vårt samhälle att upprätthålla ett fiske i Öster­sjön? Problemet är att en liten del av fartygen, de som ingår i det storskaliga fisket, får stora subventioner och vållar betydande samhällskostnader i övrigt. Samtidigt dammsuger dessa fartyg haven på fisk som mest går till produktion av fiskmjöl och fiskfoder med relativt lågt förädlingsvärde. De flesta fartyg har inte ens sin hemmahamn på ostkusten. Det småskaliga yrkesfisket och fritidsfisket som skulle kunna bidra till en levande kust- och landsbygd är i stället alltmer tillbakaträngt.
Allt i allt uppgår de skatter som det storskaliga fisket betalar inte ens till en tiondel av de subventioner och utgifter som det vållar staten.
Storskaligt fiske definieras här som fiskefartyg över 10 meters längd med aktiva redskap, som vanligtvis är trål. I grova drag har det svenska Östersjö­fisket ett landningsvärde på cirka 500 miljoner kronor, varav knappt 40 procent utgörs av det storskaliga fisket. Subventionerna är betydande. Dessa ges dels som olika stöd och program genom Jordbruksverket. Därutöver är bränslesubventioner en stor post eftersom trålarna förbrukar stora mängder bränsle för att dra tunga trålar fram och tillbaka genom havet. Därtill kommer statens kostnader för kontroll och fiskeförvaltning samt en särskilt generös ordning för fiskares a-kassa.

Allt i allt uppgår de skatter som det storskaliga fisket betalar inte ens till en tiondel av de subventioner och utgifter som det vållar staten. I själva verket är statens kostnader för det storskaliga fisket avsevärt större än hela det förädlingsvärde som skapas. Även om statens kostnader för Östersjöfisket vore 50 procent över- eller underskattade, så skulle det inte ändra på slutsatsen att skattebetalarna har betydligt större nettokostnader än det förädlingsvärde som det storskaliga Östersjöfisket skapar.
Många av Östersjöns fiskbestånd är nu illa ute eller har redan kollapsat, vilket har lett till kris för det som fiskepolitiken egentligen vill skydda, det småskaliga fisket, fritids­fisket och kustsamhällena.
Den samhällsekonomiska kalkylen ser ännu sämre ut. Där tas hänsyn till samhällsvärderingen av trålarnas koldioxid­skatt och att åtminstone några av dem som ägnar sig åt storskaligt fiske i dag skulle kunna arbeta i andra branscher. För samhället framstår det storskaliga fisket i Östersjön som Ebberöds bank, eller om man vill uttrycka det så, som en landets absolut dyraste sysselsättningsåtgärd.
En särskilt relevant fråga är vilken påverkan som det storskaliga fisket har på det småskaliga yrkesfisket och fritidsfisket. Många av Östersjöns fiskbestånd är nu illa ute eller har redan kollapsat, vilket har lett till kris för det som fiskepolitiken egentligen vill skydda, det småskaliga fisket, fritids­fisket och kustsamhällena. De dramatiskt minskande bestånden av torsk har tidigare lett till att torskens naturliga föda som sill och skarpsill ökade, men nu utsätts även dessa bestånd för ett hårt fisketryck och åtminstone sillens framtid är i dag osäker.
Man kan jämföra med Öresund, där trålning varit förbjuden sedan länge. Där tar det småskaliga yrkesfisket och fritidsfisket mångfalt mer fisk än längs Östersjökusten, som dessutom mest blir matfisk av god kvalitet i stället för fiskfoder. Inte minst fritidsfiskare bidrar till jobb och skatteintäkter genom fritidsfiskarnas inköp och turism sam­tidigt som de inte belastar staten genom subventioner.
I analysen räknar vi på samhälls­vinsten av att sluta med det storskaliga Östersjöfisket åtminstone fram till att bestånden har återhämtat sig till samma nivå som var normalt så sent som på 1990-talet. Det skulle efter ett antal år förbättra möjligheterna för det småskaliga yrkesfisket och fritidsfisket.
I analysen räknar vi på samhälls­vinsten av att sluta med det storskaliga Östersjöfisket åtminstone fram till att bestånden har återhämtat sig till samma nivå som var normalt så sent som på 1990-talet. Det skulle efter ett antal år förbättra möjligheterna för det småskaliga yrkesfisket och fritidsfisket.
Enligt en försiktigt hållen kalkyl skulle samhället vinna en halv miljard kronor om året och staten 300 miljoner kronor. För de politiker som har att besluta om fiskepolitiken borde dessa beräkningar vara en väckarklocka.

Läs hela debattartikeln här.
 

Kategorier: Nyheter förstasidan, Miljö, Fiske i Stockholm | Taggar: |

Nyhetsarkiv