En nyligen publicerad studie från Göteborgs universitet och Chalmers slår fast att fartygutsläpp av svavel- och kväveoxider har en betydande regional försurningspåverkan på havsområden längs fartygslederna.
– Merparten av nedfallet från fartygen hamnar inom några hundra sjömil från fartygslederna. Vad vår studie visar är att den här säsongsvisa försurningen är av samma storlek som den årliga försurningen som orsakas av koldioxidökningen, säger professor David Turner, vid institutionen för kemi och molekylärbiologi, Göteborgs universitet.
I studien "Shipping contributes to ocean acidification" har konsekvenserna av utsläppen från sjöfarten beräknats månadsvis under ett år. Resultaten visar att den största försurningen från sjöfart sker på norra halvklotet, nära kusterna under sommaren. Försurningspåverkan blir störst under sommarhalvåret då vattencirkulationen är mindre då vattnet är temperaturskiktat.
Koldioxid globalt - svavel och kväve regionalt
Försurningen av havet sker globalt genom att havet absorberar koldioxid från atmosfären som sedan omvandlas till kolsyra i vattnet. Samtidigt sker även en försurning av havet via andra gaser, till exempel svavel- och kväveoxider, som blir till de starka syrorna svavelsyra respektive salpetersyra i vattnet. Svaveloxider som bildas från svavel i fartygets bränsle och kväveoxider bildas från kvävgas i luften. Fartygstrafiken bidrar alltså starkt till en regional försurning av haven, och exempelvis högtrafikerade Östersjön är utpekad som ett område där fartygstransporter tydligt bidrar till ett surare hav.
– Den globala studien har dålig täckning i kustvatten, och behöver alltså kompletteras med mer detaljerade studier. Det är därför glädjande att vi har fått finansiering från Formas för en fördjupad studie i Östersjön. Detta kan ge ett viktigt underlag för en framtida policy om begränsning av svavelhalterna i fartygsbränsle, säger David Turner.
Mer fokus på lägre svavelhalt i bränsle
Även om studien "Shipping contributes to ocean acidification" inte tittat på fartygstrafikens påverkan på mark och vattendrag på land är det väl belagt att fartygstrafik är en av de kvarvarande källorna till fortsatt försurningspåverkan. För exempelvis de starkt försurningsdrabbade regionerna längs svenska västkusten bidrar utsläpp från fartygstransport till att bromsa upp återhämtningen från försurningen. Ett ökat fokus på behovet av lägre svavelhalt i fartygsbränsle är positivt och nödvändigt då sjöfarten ligger långt efter med att reducera utsläpp av svavel och kväve. Först 2015 sänks den maximala svavelhalten i fartygsbränsle från en procent till en promille i Östersjön och Nordsjön med flera så kallade svavelkontrollområden (SECA).
– Reglering av fartygstrafiken ligger långt efter den landbaserade vad gäller begränsningar av svavelutsläpp. Maxhalten om en promille som gäller från och med 2015 är 100 gånger högre än det som är tillåtet för landtransport, kommenterar David Turner.
Läs mer på Göteborgs universitets hemsida