Stockholms läns sjöar visar överlag en långsam men stabil återhämtning från försurningen. Sedan 2010 har inte någon sjökalkning utförts i länet. Länet bedöms idag nå det regionala miljömålet ”Bara naturlig försurning”, tillsammans med miljömålet ”Skyddande ozonskikt” är det de enda av 16 regionala miljömål som nås.
Stockholms län förskonat
Stockholms län har historiskt inte varit hårt belastat av de tidigare kraftiga svavelnedfallen. Detta beror på flera orsaker, bland annat gynnsamma väderförhållanden med relativt liten nederbörd och välbuffrade markområden. Länets nordligare delar har sedan istiden en förekomst av kalk inlagrad i marken. Andelen sura sjöar har tydligt minskat sedan början av 1990-talet som en effekt av minskat nedfall av försurande svavel- och kväveföreningar. I dagsläget bedöms mindre än 2 procent av länets cirka 800 sjöar vara försurade, vilket gör att det det regionala miljömålet nås.
Länets utsläpp belastar andra områden
Nedfallet av kväve har inte minskat på samma sätt som svavel, efter år 2000 verkar depositionen av kväve ha upphört att minska. Nedfallet av kväve härrör till största delen från källor utanför länet, medan länet exporterar större delen av sina utsläpp till andra regioner. Endast cirka 10 procent av de egna utsläppen inom länet faller ner innanför länets gränser. Länets centrala delar runt Stockholm är mest belastat med svavelnedfall. Men bara 6 % av de svavelutsläpp regionen själv producerar faller ned i länet, övriga utsläpp belastar andra regioner. Storstockholms utsläpp från bland annat sjöfart, transporter och värmverk påverkar alltså till största delen andra regioner, bland annat österut i Finlands kustregioner.
Känsliga sjöar på Södertörn
Länet känsligaste områden återfinns i de områden som först steg upp ut havet med landhöjningen. Detta innefattar bland annat delar av Södertörn, där de högsta punkterna består av karg hällmark med ett tunt jordlager. Området har ett flertal skogssjöar som är naturligt sura. Öran är en sjö som konstaterades ha kraftiga försurningsskador på bottenfaunan vid provtagning 1977. Det finns en uppenbar risk för återförsurning i flera sjöar i området.
Tillsammans med närliggande Långsjön, omfattades Öran av kalkningsåtgärder från 1984-2010. Både Öran och Långsjön uppvisar stor variation i vattenkvalitet. Bottenfaunan i Öran undersöks årligen men sedan 2005 har bottenfaunan inte visat på några skador som beror på surt vatten. Mört har som i flera andra sjöar konstaterats ha rekryteringsstörningar, men det är enligt Joakim Pansar, miljöutredare limnologi på Länsstyrelsen, inte klarlagt att det beror på försurningsskador.
Andra sjöar i regionen som är känsliga är exempelvis Trönsjön, samt Stensjön som ingår i Åvaåns åtgärdsområde. Åvaån, med sin unika havsöringsstam, undersöks via elfisken och bottenfaunaundersökningar vilket visar att reproduktionen av havsöring inte är störd och att försurningskänsliga arter lever i ån.
Mycket kvicksilver i fisken
Öran och ett antal andra sjöar på Södertörn som exempelvis sjön Trehörningen vid friluftsområdet Paradiset, upplåts för sportfiske fast fisken vid provtagningar, senast 2004, visat sig innehålla mycket höga halter av kvicksilver. Rekommendationen är att framförallt inte äta gädda från dessa sjöar. Detta visar tydligt att det regionala miljömålet ”Giftfri miljö” är betydligt svårare att uppnå.
Mer info om försurningsläget i Stockholms län: Rapport från Länsstyrelsen