I Vättlefjälls vildmark finns flera sjöar som behöver kalkas varje år för att överleva. Foto: Anders Nicander
Just nu kalkas Sportfiskarnas vatten och våtmarker i Vättlefjäll. Sjöarna här ligger i väglöst land, vilket gör det nödvändigt att sprida kalken från helikopter.
Kampen mot försurningen har pågått i mer än ett halvt sekel. Problemet har sin grund främst i människans förbränning av fossila bränslen och ett intensivt skogsbruk. Försurningen skadar både djur och växter, och känsliga fiskarter som mört slås ut. När mörten försvinner rubbas den ekologiska balansen, och tidigare fiskrika sjöar förvandlas till fiskfattiga skuggor av sig själva.
Även om försurningen var som värst för flera årtionden sedan måste kalkningen fortsätta på många håll för att våra vatten ska kunna behålla en god ekologisk status.
Staffan Persson är orolig över hur utebliven kalkning kommer påverka våra vatten. Foto: Anders Nicander
Tillsammans med Sportfiskarnas biolog och fiskevårdare Staffan Persson gav vi oss ut i Vättlefjäll, där Laroyflyg spred kalkmjöl och granulerad kalk från helikopter. Minst lika viktigt som att kalka sjöar är att kalka våtmarker. Här binds stora mängder vatten, och genom att använda granulerad kalk – som är grövre än kalkmjöl och löses upp långsammare – får man en mer långverkande “försurningsbroms”.
Kalkgranulat fäller ut långsammare än kalkmjöl och ger en långtidsverkande effekt. Foto: Anders Nicander
Vi frågar Staffan om det verkligen är klokt att fortsätta satsa så mycket på att kalka sjöar som aldrig riktigt återhämtat sig från 1970-talets akuta försurningskris.
– Ja, det vore ju toppen om våra sjöar var färdigkalkade nu, men så enkelt är det inte. Då försurningen har pågått under lång tid och den naturliga återhämtningen genom vittring går mycket långsamt, kommer kalkning att behövas under lång tid framöver. Att fortsätta kalka försurningspåverkade vatten är helt avgörande för att upprätthålla levande och friska vattenmiljöer, säger Staffan Persson.
Han förklarar att fiskar som mört, elritsa och laxartade arter – men också musslor, kräftor och insekter – är känsliga för försurning. Redan små förändringar i pH påverkar reproduktionen negativt, och vid större och mer långvariga förändringar kan hela populationer slås ut. Särskilt allvarlig är frisättningen av aluminium som sker vid lågt pH. Aluminiumet sätter sig på fiskarnas gälar och stör både syreupptag och saltbalans.
Att kalka både sjöar och våtmarker ger inte bara lokala effekter utan förbättrar hela avrinningsområdet nedströms. Utan kalk blir annan vatten- och fiskevård i praktiken meningslös, fortsätter Staffan:
– Varför restaurera vattendrag och lägga ut lekgrus om det inte finns någon fisk? säger han retoriskt.
Även om Sportfiskarnas arbete med kalkning fortsätter oförtrutet är situationen allvarlig.
– De senaste årens frysning av statliga medel för kalkning är mycket bekymrande. I praktiken, med ökande kostnader för inköp och spridning, innebär en frysning en faktisk minskning. Det gör att omkring en tredjedel av tidigare kalkade sjöar, vattendrag och våtmarker nu blir utan kalk. Konsekvenserna för livet i och omkring dessa vatten – liksom för rekreation och fritidsfiske – blir allvarliga och får stora samhällsekonomiska följder, avslutar Staffan Persson.
