Sportfiskarnas Olof Engstedt kavlar upp ärmarna under inventering i en gäddfabrik. Foto: Sportfiskarna
Tvivel kring om gäddfabriker verkligen fungerar förs fram i Sveriges Radios program Vetenskapsradion. Det är Magnus Appelberg som är professor på institutionen för akvatiska resurser på SLU som i programmet menar att det inte finns belägg för att gäddorna blir fler med gäddfabriker. Sportfiskarna kan genast skingra tvivlen. Visst fungerar gäddfabrikerna.
Syftet med att restaurera grunda kustnära våtmarker, populärt kallade gäddfabriker, är att återskapa en miljö och ekosystemfunktioner som minskat drastiskt genom mänsklig påverkan de senaste århundradena. Ambitiösa mål om att återskapa våtmarker är fastslagna i miljömålsarbetet, beslutade av regering och riksdag. Det finns en mängd vetenskapligt belagda ekosystemtjänster som kommer av våtmarker. Att fungera som lekområde för fisk är en av dessa. Andra exempel är närsaltsreduktion, vattenhushållning och biologisk mångfald. Som allt naturvårdsarbete tar det tid att återuppbygga det människan raserat och arbetet kräver tålamod.
Den första gäddfabriken i Sverige var Kronobäck-Oknebäck vid Kalmarsund som restaurerades 2008/2009. Den skapades inom ett forskningsprojekt och är väl studerad. Produktionen av gäddyngel har mångdubblats. Det tar 3-5 år för dessa yngel att växa upp i havet och återvända som vuxna för att leka i våtmarken. Fem år efter att gäddfabriken skapats gjordes en uppföljning i Linnéuniversitetets regi, se länk nedan. Uppföljningen visade att det vuxna lekbeståndet, d.v.s. fiskar som uppehåller sig på kusten, mer än fördubblats. Antalet yngel hade formligen exploderat.
Sportfiskarna har sedan den första våtmarken restaurerades varit med och skapat ett 20-tal gäddfabriker. De flesta har funnits för kort tid för att kunna mäta effekter på det vuxna fiskbeståndet, men i de flesta fall där uppföljningsinsatser i någon form har kunnat genomföras har vi kunnat konstatera en ökning av både yngelproduktion och mängden vuxen fisk. Även positiva effekter på närsaltsreduktion och för fågellivet har kunnat konstateras. Arbetet har också skapat ett lokalt engagemang för att bidra till att ”rädda sin vik”.
Gäddan har ett starkt homing-beteende, d.v.s. de återvänder till samma bäck som de är födda i för att leka. Detta har visats i flera vetenskapliga studier i Sverige. Det faktum att de återvänder innebär att i princip varje bäck har en egen skyddsvärd population som på sikt riskerar att slås ut om inte förstörda habitat restaureras. I områden med nedsatta gäddpopulationer och förstörda lekområden är lekhabitatet i regel den begränsande faktorn.
Sammanfattningsvis är det väl belagt att kustgädda använder sötvatten för reproduktion, att gäddfabriker bidrar till kraftigt ökad yngelproduktion och att mängden vuxen fisk som återvänder för lek till de gäddfabriker som skapats har ökat med åren. Mot den bakgrunden är det svårt att förstå vad Magnus Appelberg menar med påståendet att det inte finns belägg för att gäddfabrikerna bidrar till ”mer gädda i sjön”.
Magnus Appelbergs egen institution vid SLU har uppdraget att övervaka situationen för fiskbestånden längs ostkusten. Trots detta har man inte prioriterat att övervaka bestånden av gädda, den viktigaste fisken i sportfisket och sannolikt en av Östersjöns mest betydelsefulla fiskar även ur ekonomisk synvinkel. Om SLU tagit gäddans situation på allvar skulle vi ha mycket större möjligheter att dra säkra slutsatser om såväl tillståndet för ostkustens gäddor som effekterna av olika fiskevårdsåtgärder.
Här finns rapporten: Nilsson, J. 2013. Uppföljning av gäddfabriken vid Kronobäck i Mönsterås kommun våren 2013. Linnaeus University Report (2013:10):7 pp.
Vetenskapsradions program hittar man HÄR.