Konsten att baka en kaka – eller ett VM i isfiske 

I den här personliga berättelsen tar tävlingsledaren Marino Sanvincenti med oss bakom kulisserna på arbetet med att arrangera ett världsmästerskap i isfiske – från första idé till genomfört mästerskap.

Nu när en vecka gått sedan slutsignalen ljöd för den sista deltävlingen för VM i mormyska så har jag nästan landat helt och lyckats smälta de flesta intrycken. Då har det också blivit dags att i vanlig ordning skriva av sig. Den stora frågan är bara hur man ska ta sig an den uppgiften. Men som gammal kock, och med några år som örebroare i bagaget, smyger sig orden från en kokerska och närking upp i bakhuvudet. 

Enligt vad gemene man tror så sa Kajsa Warg att ”man tager hvad man hafver”. Vilket ju har framkommit inte var sant, utan snarare ”man tager”, och sedan en tydlig beskrivning av ett noga avvägt recept. Det är ungefär så att arrangera ett världsmästerskap, och kräver både mycket planering och långa förberedelser. Den här historien har sin början på Tävlingskommitténs möte i maj 2023 vid Vätterns södra spets i Jönköping. 

Team Sweden Ice i full koncentration vid starten och leds av sin engagerade lagkapten Erik Karlsson. Foto: Jonas Pålsson.

I vanlig ordning diskuterades tävlingsfrågor, framtidsplanering och landslagsuppdrag. När landslagen kom upp i diskussionen beskrevs hur ett mästerskap i isfiske genomförs, och vad som krävs för ett landslag att delta. Under detta möte väckte jag och Andreas Wetterhall frågan i kommittén om att arrangera ett världsmästerskap i isfiske någon gång i framtiden. Samtliga i kommittén såg positivt på detta, och Dan Källman tog det med sig till förbundsstyrelsen. Tiden gick, men i november samma år fick vi beskedet att Sportfiskarnas högsta beslutande organ tyckte det var en bra idé och gav klartecken att påbörja planeringen. 

Först på dagordningen var att besluta var mästerskapet skulle hållas. Detta var något vi redan i ett tidigare skede hade dryftat och vi beslutade oss ganska omgående för Inre Fjärden i Piteå, där SM i mormyska hölls 2019. Vi kontaktade då den lokala sportfiskeklubben SFK Minkarna för att utröna om de överhuvudtaget var intresserade av att vara med i denna cirkus. Jag och Andreas begav oss till Piteå för att hålla en dragning för föreningen om vad det skulle innebära. Inför dåvarande styrelse och några medlemmar visades bilder, bland annat från tidigare världsmästerskap, samtidigt som beskrivningar gavs om hur mästerskapen gått till historiskt och vad man kunde förvänta sig av att hålla ett mästerskap i Sverige. 

Tyvärr var den nyblivna styrelsen, efter klubbens årsmöte, inte alls sugna på detta, vilket var nära att sätta P för hela arrangemanget innan det ens börjat. Som tur var finns det i Piteå (minst) två mycket engagerade och driftiga personer vid namn Alf Israelsson och Greger Lindblom. Dessa fantastiska människor skapade, tillsammans med ett gäng andra medlemmar i klubben, en helt ny förening som de kallade Piteå Mormyskaklubb. Syftet med klubben var enbart att kunna genomföra det VM som då endast var i sin linda. 

Här står Team Sweden Ice vid VM i mormyska, som blev genomfört genom att Marino Sanvincenti och Andreas Wetterhall slog sina kloka huvuden ihop. Foto: Jonas Pålsson.

Tävlingskommittén fick nu fundera över när mästerskapet skulle hållas och kom fram till att 2026 var lagom långt fram i tiden, så att förberedelserna skulle bli så bra som möjligt utan att behöva stressa fram något. Första steget för att få anordna ett internationellt mästerskap är dock att ansöka hos det internationella sötvattensförbundet FIPSed. Då vi aldrig tidigare arrangerat ett världsmästerskap var vi relativt säkra på att vi skulle få grönt ljus även från dem, vilket vi också ganska snart fick. 

Nu började de blivande mästerskapsgeneralerna, jag själv och Andreas, slå sina kloka huvuden ihop på riktigt och lista upp allt som behövde ordnas. Det var allt från hur inbjudan till alla länder skulle se ut, hur de tävlandes flaggor skulle utformas och vilket hotell som skulle vara det officiella, till var banketterna skulle hållas, vilka medier vi skulle kontakta och hur Sportfiskarna skulle kunna vara behjälpliga. När vi väl kände oss nöjda med vår checklista var den hela fem sidor lång. 

Arbetet gick till en början långsamt, då det ännu var långt kvar till 2026. Men ett första steg för att få slutgiltigt klartecken från FIPSed, var att delta på det internationella sportfiskeförbundet CIPS kongress och där lägga fram förfrågan officiellt. Dåvarande tävlingsansvarige tjänsteman Michael Molander for därför till Sydafrika, för att för första gången någonsin representera Sportfiskarna i det förbund vi varit medlemmar i så länge. På hemmaplan var isfiske-VM numera en stående punkt på Tävlingskommitténs dagordning vid dess regelbundna möten. Generalerna hade även regelbunden kontakt med Piteå Mormyskaklubbs representanter för att stämma av hur arbetet förlöpte. 

Godkännandet på CIPS-kongressen i Slovenien blev startskottet för något helt nytt – ett VM-arrangemang i en skala som ingen i organisationen tidigare genomfört. Foto: Jonas Pålsson.

Tillsammans med Piteå Mormyskaklubb fattades beslut om att arrangera både SM och ett separat landslagskval på det blivande mästerskapsvattnet, allt för att de som skulle komma att representera Sverige skulle få fiska på arenan så mycket som möjligt. En domarutbildning hölls av mig och Andreas med det femtontalet inblandade Piteborna. 

När 2024 blev 2025 ökade sakta aktiviteten i förberedelserna, främst inför de kommande arrangemangen av SM och landslagskval under våren. En komplett låda med utrustning iordningställdes för att arrangörer enkelt ska kunna genomföra större mormyskatävlingar, som SM och landslagskval. Där finns bland annat avkapade snökäppar, snören för att visa rutornas begränsningar, en våg och måttband samt västar till domarna. Allt detta på en pall som enkelt kan skickas med budfirma till arrangerande klubb var som helst i landet. 

SM 2025 skulle bli Piteåklubbens andra SM på Inre Fjärden och en förkänning av det kommande världsmästerskapet året därpå. I slutet av mars 2025 äntrade 80 tävlingssugna mormyskafiskare isen med Piteås ”skyline” som bakgrund. Efter två dagars tävlande hade Daniel Ahlgren, Andreas Wetterhall och Timo Jumisko, som sedermera överlät sin plats till sin bror Arto som placerat sig på fjärde plats, tävlat sig till ordinarie platser i Team Sweden Ice. Två veckor senare var det dags för det separata landslagskvalet, där reglerna är striktare och rutorna mindre och rektangulära, som på ett VM. De två främsta som där tävlade sig till ordinarie platser blev Johan Kindlundh och hans namne Axelsson. Reservplatsen gick, efter en gramstrid, till Fredrik Samuelsson. 

Den sista pusselbiten som skulle på plats var ett officiellt beslut kring arrangemanget på CIPS kongress i Slovenien i slutet av april samma år. Jag skickades som Sportfiskarnas representant och fick på plats godkännande, av de cirka 80 deltagande länderna som hade möjlighet att delta, på kongressens sista dag. Nu fanns inga hinder och egentligen ingen återvändo, vilket kändes otroligt spännande men samtidigt lite skrämmande. Ingen i organisationen hade ju någonsin styrt upp något så här stort. 

Inför VM i Piteå ökade tempot snabbt – med intensiva kontakter från landslag världen över och sena besked kring deltagande och logistik. Trots sena hotellbokningar och ändrade planer löstes allt i tid inför mästerskapet. Foto: Jonas Pålsson.

Efter sommaren 2025 höjdes arbetstakten bland alla inblandade. Det skulle bland annat tillverkas mästerskapsbadgar, beställas armbindlar, göras flaggor, ordnas banderoller och diverse olika skyltar. Kontakten mellan generalerna och Piteåklubbens medlemmar, tillika arrangörer, tätnade från sporadisk till veckovisa möten från november 2025. Arbetet med alla olika punkter i att-göra-listan fördelades och blev mer och mer specificerad. Piteåklubbens uppgifter var bland annat att hålla kontakten med Piteå kommun, att ordna bankettlokal samt lokal för invägning. Andreas och lokalbon, tillika Lyskekilsbördige Kenny Nyhlén, tog ansvaret för catering av mat samt lokal för måltiderna. 

Ju närmare mars vi kom desto högre blev arbetstakten hos alla inblandade. De internationella lagen som skulle besöka Piteå intensifierade tidigt under 2026 sin kontakt, främst med mig, om allt möjligt. Bland annat om hur upplägget av arenan skulle se ut, hur transporterar man sig från Luleå flygplats till Piteå, när och hur beställer man beten och mäsk. 

Plötsligt i februari får jag ett meddelande från Kazakstan, som tidigare beslutat att inte delta i mästerskapet på grund av ekonomiska skäl. De hade fått klartecken från sitt förbund att täcka kostnaderna för landslaget, då de är presumtiva arrangörer för VM 2027 och därmed är nödgade att delta i föregående mästerskap. Rent organisatoriskt var det inget problem, men när ett samtal från den norske kaptenen Linas Satas kom två veckor före VM om att de ännu inte bokat hotell började man känna av arrangörskapets baksida. Dock löste det sig ganska smidigt med Piteå Stadshotell, som var utsett till officiellt mästerskapshotell. Som om inte det var nog hörde Pavel Logvinenko, Kazakstans kapten, av sig någon dag före tävlingsveckan om att de inte heller ordnat något boende. Efter ytterligare några samtal till Piteå Stadshotell löste det sig snyggt och smidigt även för dem. 

Fredagen den 20 mars var det dags för mig att ta flyget upp till Piteå. Väl på plats började jag så sakteliga kolla av checklistan. Lördagen ägnades åt att glida runt på Inre Fjärden och prata med gamla bekanta från de olika nationerna som var på plats och träningsfiskade. Det är alltid lika roligt att träffas, snacka lite skit och höra hur senaste året varit. Några länder hade redan varit i Piteå i två veckor och hade bra koll på vattnet mästerskapet skulle avgöras på. Team Sweden Ice var ett av dessa lagen och lade sammanlagt tre veckor på Inre Fjärden. Nu kändes det att det började dra ihop sig. Det blev mer och mer att göra, telefonen mer eller mindre glödde av samtal och meddelanden och de sista detaljerna föll på plats. 

Domarutbildning på söndagen, rutbygge i blåst under måndagen och tisdagen – och ett ovanligt smidigt kaptensmöte där allt gick igenom på mindre än en timme. Uppladdningen inför VM i Piteå var intensiv, men allt föll på plats i tid. Foto: Jon Pålsson.

Under söndagskvällen höll jag en utbildning för de nästan 20 domare som skulle befinna sig i rutorna under tävlingsdagarna. På mötet var även Isabelle Wassberger med digitalt, då hon skulle livesända tävlingarna och invägningarna och ville få en bättre inblick i vad det var hon gett sig in på. Denna dag var också den sista då lagen fick träningsfiska på hela tävlingsområdet, då det under måndagen och tisdagen skulle vara helt avstängt för utsättning av rutorna. 

På måndag morgon träffade jag Greger, Sören, Rolf och Ture vid Västra Kajen och vi började sätta ut tävlingsrutorna. Detta med hjälp av Johan Axelssons plotter, där landslaget satt ut punkterna för var de ville att hörnen skulle vara. Med hjälp av instrumentet var det enkelt att lösa men ganska tidskrävande. Efter fyra rutor, som vardera mätte 132×50 meter, tog vi lunch och fortsatte sedan sätta ytterligare två, resterande rutor sattes på tisdagen. Då det var rejält blåsigt dessa två dagar beslutade vi att dra plastbanden runt de neutrala zonerna först på onsdag morgon innan den första officiella träningen började. 

Under tisdagseftermiddagen kom representanter från respektive landslag till konferensrummet Opalen för ackreditering. De fick bland annat sina mästerskapsbadgar, mästerskapspins, klistermärken och lite turistinformation om Piteå med omnejd. Samtidigt gicks laguppställningarna igenom och spikades, så att Barbara Durante på FIPSed i Rom kunde färdigställa allt pappersarbete som krävs för ett VM. Kvällen ägnades åt hämtning av det kazakiska landslaget på Luleå flygplats tillsammans med Greger, Affe och Folke, som alla tre varit mycket behjälpliga med sina bilar under mästerskapsveckan. 

Under tisdagen var det också dags för det första kaptensmötet. Denna händelse är inte sällan ganska het ur diskussionssynpunkt, men i år gick det väldigt snabbt, smidigt och enkelt. Tydliggöranden av regler, frågor för att undvika misstag och allmänna diskussioner om tävlingarna avhandlades. Alla inblandade var positivt överraskade och även lätt förvånade när vi lämnade konferenslokalen mindre än en timme efter att mötet börjat. 

Den officiella VM-veckan i Piteå inleddes med öppningsbankett, där Sportfiskarnas förbundsordförande Eva Törnelöf höll ett invigningstal inför mästerskapet och betonade vikten av internationellt samarbete och ett hållbart tävlingsfiske. Foto: Jonas Pålsson.

Onsdagen kom och den officiella VM-veckan började. Vi satte under morgontimmarna ut plastbanden runt de neutrala zonerna. Vi var två team, varav det ena teamet fattade lite egna beslut om hur det skulle göras. Som vanligt, när egna beslut fattas istället för att följa instruktionerna, innebär det extraarbete för någon annan, vilket skulle visa sig stämma även i detta fall. På torsdagsmorgonen hade dessa band, med vindens hjälp, blåst upp markeringspinnarna och jobbet fick göras om, nu på rätt sätt. Klockan 10.00 ljöd sedan den första signalen som talade om att träningsfisket fick påbörjas. Strax innan fick jag ett telefonsamtal från Ukrainas lag, där en av deras nya spelare varit lite för het på gröten och borrat ett hål och mäskat innan signalen. Detta renderade honom, enligt reglerna, ett gult kort. Gula och röda kort skojar man inte bort, då de följer en i tre år, så det är verkligen värt att undvika dem. 

Under tiden landslagen träningsfiskade och skannade rutorna med livelod, förbereddes öppningsbanketten som skulle hållas senare på kvällen i Norrmalmia Foajén, en samlingslokal i Norrmalmia Sporthall. Klockan 14:00 ljöd Hesa Fredrik igen, och talade om att träningen var slut för dagen. Klockan 19:00 var det då dags för bankett och till den hade Eva Törnelöf, förbundsordförande i Sportfiskarna, och Mathias Stegrud, ny tävlingsansvarig tjänsteman vid Sportfiskarna, anslutit.  

Först av allt spelades FIPSed:s hymn och därefter presenterades samtliga landslag, som fick ställa sig på scenen och sjunga, eller kanske snarare skråla, till sina respektive nationalsånger. Efter tal av Patrik Lundström, kommunalråd i Piteå, fick vi höra Jörgen Stenberg berätta om samisk historia och kultur samt höra honom jojka. För er som inte har koll handlar jojk om att beskriva saker, skeenden och namn på både djur, älvar och personer. Häftigast var när Jörgen jojkade Luleälven, då man riktigt kunde föreställa sig älvens framfart i sin ursprungliga omfattning i sin naturligt karvade fåra. Eva tog därefter över med några väl valda ord. Slutligen fick Ivo Sööt, medlem i FIPSed:s tekniska kommitté, ordet och förklarade mästerskapet öppnat. Efter öppnandet bjöds alla på smörgåstårta som Tommys kök fixat och kvällen avrundades runt niotiden. 

Torsdagen var andra träningsdagen, också den mellan klockan 10:00 och 14:00. Efter träningen var samtliga lag inbjudna till ett event i samma lokal som banketten. Där bjöds de på svenska och lokala specialiteter så som tunnbrödsrulle med ägg och kalles kaviar, och tunnbrödsrulle med surströmming, potatis, lök och gräddfil. De fick även pröva på kaffeost som är specifikt för Norrbotten samt krämbulle som enbart finns i Piteå. Tänk dig en munk i storlek XXXL men istället för en liiiiten, liten klick vaniljkräm i ena hörnet är den proppfylld med Marsankräm och överdragen med glasyr. Givetvis fick de även smaka på torkat renkött. Tunnbrödsrullarna var det delade meningar om, men det föll några i smaken i alla fall. Eventet avslutades med att folkdanslaget Kadreljen spelade och dansade traditionella folkdanser vilket rundade av dagen på ett utmärkt sätt. 

Under den sista träningsdagen togs de officiella lagbilderna – samtidigt som stämningen skiftade från gemenskap till fokus, när tävlingsinstinkten tog över inför stundande start. Foto: Mikael Sundkvist/P-town.

Sista träningsdagen var fredagen, och då skulle även de officiella lagfotografierna tas. Träningen genomfördes mellan klockan 10.00 och 13.00, och man kunde nu känna att den tidigare så öppna, jovialiska, vänliga och kamratliga andan började få stå åt sidan för mer fokus på det egna laget. Tävlingsinstinkterna började så sakteliga krypa fram och vänskapen som finns över landslagen förbyttes mot en försiktig fientlighet och hemlighetsmakeri. Alla i arrangörsorganisationen gick nu upp i stabsläge, då det bara var några få timmar kvar till det skulle smälla. Klippan Greger passade dock på att ta en liten tur till Luleå för att hämta upp Sportfiskarnas egen pimpeldrottning, Isabelle Wassberger, som skulle livesända båda tävlingsdagarna och invägningarna. 

Under den sena eftermiddagen var det åter dags för ett kaptensmöte, och då skulle fördelningen i rutorna inför lördagens tävling göras. Med ett antal pingisbollar, som Mathias införskaffat efter en längre stunds utflykt med apostlahästarna i Piteå, lottades vilka spelare som skulle fiska i vilken ruta. Den första dragningen, med nummer 1–11 på bollarna, skulle avgöra vilken nation som skulle dra sina spelare först. Detta har egentligen inte så stor betydelse, men ska ändå göras. Den andra dragningen är å andra sidan betydligt viktigare. Här har bollarna istället A–E skrivna på sig, vilket motsvarar rutorna som det ska tävlas i. Efter dragningen väntar bråda stunder för alla lag, då spelarna ska läsa in sig på sina respektive rutors förutsättningar som man scoutat fram under veckorna tidigare och under träningsdagarna. Sist på agendan för mötet var att utse tävlingsjuryn. FIPS-representanterna Claudio, Barbara och Ivo var självskrivna, likaså jag själv som arrangör. Den femte och sista juryplatsen lottades till Ukraina. 

På kvällen drog jag, Eva, Mathias och Isabelle upp planen för de kommande två dagarna över ett glas. Det visade sig dock att Isabelle har ungefär samma dygnsrytm som Andreas, vilket innebär att gå i säng innan solen hunnit närma sig horisonten och gå upp långt före tuppen gal, så kvar till den riktiga kvällen började var till slut bara jag, Eva och Mathias. Efter ytterligare lite småprat och diskussioner så var det dags att krypa ner under täcket och få sin skönhetssömn så man kunde ro det här projektet i hamn. 

Från kontroll till tjurrusning – starten i VM i mormyska är ett intensivt moment där spelarna kämpar om positionerna, medan domarna följer varje steg. Foto: Jonas Pålsson.

Lördagsmorgonen grydde, och morgontrött som jag är, var det med stor vånda jag klev upp på tok för tidigt. Frukost klockan 06:30 är inte min grej, men vad gör man inte när man måste. Som tur var hann jag få i mig lite kaffe innan Isabelle gjorde mig sällskap i hotellets restaurang, så hon slapp se mitt egentliga morgonhumör. Två timmar senare var jag på plats nere på isen vid Västra Kajen tillsammans med övriga i arrangörsgänget som skulle vara med som domare under dagens deltävling. 

Lagen samlades och klockan 09:00 begav sig domare och spelare iväg till respektive ruta. Spelarna ropades upp och förberedde sig för betes- och skryllkontroll. Här kollar man så att de inte har mer än två liter brödmäsk, och en liter beten med sig samt att deras skryllor, betesburkar och bältespåsar är tomma. Efter kontrollen får spelarna göra i ordning sitt mäsk och sina beten, och när alla är klara får de sprida sig runt tävlingsrutan. För att vara säker på att man har chans att starta där man vill, så blir det oftast en tjurrusning, vilket är lite roligt att se. Tio i tio ljuder första signalen, och spelarna får då ta sig in i rutan och markera sin startplats. Den som först ställer ner sin flagga på isen har förtur, övriga får då flytta sig. 

Denna stund är den mest intensiva för alla domare. För att det inte ska bli några fel filmas inträdet i rutorna med mobilkameror från olika vinklar och beslut fattas. Oftast accepterar spelarna domarnas beslut, men ibland blir det lite stökigt. Min ruta, som var döpt till C1, gick mer eller mindre smärtfritt. Däremot blev det palaver i rutan bredvid och jag fick, som domare och jurymedlem, gå över dit och reda ut problemet. Efter att ha tittat på filmen, fått höra domarnas beskrivning av situationen där både spelare och coacher argumenterat mot varandra om vem som var först, fattade jag ett beslut. Detta till trots fortsatte diskussionerna och jag fick använda min lärarröst och peka ordentligt med hela handen för att få de sista att acceptera det fattade beslutet. På grund av detta tvingades vi skjuta fram starten fem minuter. 

Till slut gick startsignalen och tre timmars intensivt borrande, springande och fiskande började. Stundtals var man passiv samtidigt som man stillastående begrundade alla skeenden i rutan. Stundtals fick man jobba intensivt med att mäta avstånd mellan hål och presumtiva platser, om en spelare ville borra nytt hål. Tre timmar senare samlades fångsterna in, förseglades i en tunna och transporterades till Norrmalmia Foajén för vägning. Där hade vår eminenta stab av förplägnadspersonal ordnat med wokad pitepalt, lingonsylt och smör till lunch, vilket föll alla väl i smaken.  

All fisk som fångades under mästerskapet togs tillvara och distribuerades till restauranger och behövande – ett tydligt exempel på hållbart tävlingsfiske. Foto: Jonas Pålsson.

Till slut började själva invägningen där varje tävlandes påse, eller påsar, med fisk sållades och kontrollerades innan fångsten vägdes. Ett roligt sidospår var att Länsstyrelsen i Norrbotten fått nys om att det fångats björkna i Inre Fjärden under träningen, och ville därför ha alla dessa fiskar för forskning. Björknan har tidigare inte funnits här, så det är av stort intresse för dem att få ta del av fångsten. Efter att alla vägt in hade vi sorterat ut drygt tre kilo björkna, dock kan några varit braxen då de kan vara svåra att skilja när de är lite mindre. Vi får se vad de kommer fram till när det gäller björkna i Piteälven framöver.  

All fisk som fångades under mästerskapet gick också till humankonsumtion. Den hämtades och distribuerades till både restauranger och behövande familjer, vilket är mycket positivt ur många perspektiv, bland annat när det gäller hållbarhet i fisket samt att all fisk faktiskt är bra mat med bra näringsinnehåll. 

I efterdyningarna av invägningen visade det sig att Litauen tagit en klar ledning, följt av Polen och Ukraina. Sverige låg på en sjätteplats, men bara sex poäng bakom andraplacerade Polen, vilket gav laget ett bra slagläge inför söndagens avgörande tävling. Plötsligt kommer Greger fram till mig med en spjuveraktig min och säger: ”Det har gått in en isbrytare i älven!”. Jag blir alldeles iskall och tänker att detta inte får hända, tänk om de bryter upp söndagens tävlingsområde! Lyckligtvis, säger Greger ganska snabbt, så har de gått in på bortre sidan av älven. Vi kollade snabbt upp vad det var för fartyg och konstaterade att det inte var en isbrytare, utan ett forskningsfartyg som inte alls kunde rå på den minst 80 centimeter tjocka isen vid fjärden. Efter att ha varit nära både en hjärnblödning och en hjärtinfarkt somnade jag senare på kvällen tungt och sov ännu tyngre. 

Söndagen utspelade sig i stort som lördagen med alldeles för tidig frukost och därefter samling på isen. Jag hade tidigare fått veta att Britt Larsson, en framstående medlem och duktig fiskare i klubben, tyvärr somnat in dagen innan. Strax före utgång till rutorna hölls därför en tyst minut med samtliga lag och arrangörer för att hedra hennes minne. Allt flöt därefter på som förväntat och Hesa Fredriks andra signal, som förkunnade att tävlingen började. När slutsignalen ljöd kunde man se både glada och förväntansfulla miner samt mer molokna och nedstämda. Det hade alltså gått bra för vissa och sämre för andra. 

En stark laginsats gav Team Sweden Ice en femteplats – bästa resultatet på många år – samtidigt som Daniel Ahlgren tog en imponerande fjärdeplats individuellt. Foto: Mikael Sundkvist/P-town.

Piteå Mormyskaklubb bjöd dagen till ära på parisare, som är en form av grillad eller stekt korvskiva på hamburgerbröd med bostongurka, senap och ketchup. Perfekt efter en intensiv dag på isen. Invägningen gick smidigare och snabbare denna dag, då fångsten till största del bestod av abborre, vilket visade sig vara lättare att avliva för de tävlande. Även vikterna var lägre än föregående dag, men precis som då var det jämnt i respektive rutor, men något ojämnt mellan rutorna. 

När sista rutans påsar skulle vägas var stämningen elektrisk i Norrmalmia Foajén, då flera lag hade chans på pallplatserna. När det bara återstod tre påsar att väga bröt glädjerop och hurranden ut vid de tre baltiska ländernas bord. Resultaten kom ganska snabbt och det visade sig att Litauen återigen tagit guld, sitt femte på sju år. Lettland tog hand om silvermedaljerna och Estland erövrade bronset. Detta var första gången ett estniskt landslag tagit sig hela vägen upp på pallen.  

Individuellt vann Harri Nikkula från Finland guldet, före Mikk Rohtla och Margus Mosov på andra respektive tredje plats, båda från Estland. Team Sweden Ice hade inte riktigt turen med sig, men avancerade en placering till femte plats, bara två platspoäng bakom Ukraina och sju bakom Estland, vilket är den bästa placeringen på många, många år. Otroligt glädjande var också att Daniel Ahlgren från Skaraborg fiskat till sig en mycket meriterande fjärdeplats individuellt. 

Nu väntade bara banketten, där det bjöds på en trerättersmiddag anrättad av Tommys kök. I sedvanlig ordning delades det ut presenter mellan landslagen. Likaså byttes tröjor mellan de tävlande, en souvenir som alltid är lika uppskattad att få med sig hem. Slutligen var det dags för FIPS-hymn, prisutdelning, nationalsånger, applåder och fotografering. När dammet lagt sig och det lugnat ner sig något avslutade presidenten Claudio Matteoli årets världsmästerskap. Festen fortsatte några timmar till och jag kunde äntligen slappna av och till slut, utmattad, krypa till sängs.