Sten-Sture Jönsson med Svenskt rekord på hajen blåkäxa. 0,906 kilo från ”Tiogradarn” långt ute i Skagerrak.
Vi har många i det här landet som drömmer om att slå ett svenskt sportfiskerekord. Intressant är att se hur det allt oftare är de verkligt drivna specimenfiskarna som lyckas ta en sådan ovanlig fisk. Tveklöst har dagens fiskare möjlighet att ”utbilda” sig till mycket skickliga sportfiskare. Förhoppningsvis hjälper Sportfiskarnas Storfiskregistrering till litet grand också. Det är i alla fall meningen att era analyser av våra fångsttabeller och de skrivna funderingarna ska inspirera till riktiga storfångster. Att känna att nu föll pusselbitarna på plats är ju något av det roligaste som finns inom fisket. Då ökar chansen en hel del att du kan göra om det lyckade fisket.
En erfaren fiskare som lyckas med det mesta just nu är Sten-Sture Jönsson från Huskvarna. Han har likt många andra duktiga insjöfiskare också hittat ut på havet och fått riktigt bra fiskekompisar på Västkusten. Mathias Liewendahl och Peter Nilsson från Uddevalla är inga ”dussinfiskare” och de gillar precis som Sten-Sture att samla nya storfiskarter i havet. Den 26 juli fick Sten-Sture och sonen Joel chansen att följa med Peter i hans för havsfiske lämpade båt ”Haddock”, en 28 fot lång Stigfjord. Men som många andra Skagerrak-fiskare fick man ge sig till tåls och försöka vänta ut vindarna. Efter ett och ett halvt dygns väntan i lä vid Väderöarna kunde äntligen Peter för första gången gå ända ut till 10-gradarn. Hans båt brukar ta det ganska lugnt och med 7-8 knop tar det flera timmar att ta sig så långt ut. Tidigare har Peter nöjt sig med att gå till Bratten som ligger klart närmare men nu kände han och Sten-Sture att de gärna ville ha chansen på riktigt stor långa och fina blåkäxor.
Väl på plats blev det att studera de intressanta och branta bottnarna och göra några provdrifter bara för att förstå hur vattnet rörde sig. Första ankringen blev ändå inte som man ville och utan att fiska tog man upp och bytte båtens position. Där försvann en fisketimme direkt. Nu såg det stenigt och bra ut där nere på 310 meters djup och tre beten tog den fem minuter (!) långa resan ned till botten. Det slutade med ett rejält lintrassel! ”Nu kan det ju bara bli bättre sa Peter och han satte ”standarden” direkt. En stark långa på hela 19,2 kilo blev den första fisken ombord. Det innebar personligt rekord med ett hekto. ”Nu kan inte jag åka hem missnöjd” sa den belåtne kaptenen.
Sten-Sture som fiskade med 0,25 mm flätlina hade en 3 meter lång spets med 1,2 mm nylon som skulle kunna matcha sådana fiskar. Men för att ha en god chans även på blålånga och andra små överraskningar så fiskade han med upphängare med litet mindre krok också. Det betalade sig verkligen. Ett stim blåkäxor började snart hugga där nere i det mörka djupet. Peters fiskar höll sig försmädligt under storfiskgränsen 0,5 kilo gång på gång. Likaså för Joel, medan Sten-Sture drog större ”svarthajar” på sina makrillbitar. Han fick flera dubbléer och klockan 16.40 raderade han ut Benny Johanssons nyligen satta svenska rekord på 815 gram. För här kom det en blåkäxa på hela 56 cm som gungade ned handvågen över niohektosstrecket. Härligt! Den sparades förstås på is för kontrollvägning senare på krönt våg på land.
Hundra minuter senare kom en ny hajdubblé där den största mätte hela 57 cm och vågen visade också nu på klart över svenska rekordet. Glada miner ombord och det fina fisket fortsatte. Klockan 19 var det junior Jönsson som fick sätta klackarna hårt i durken och minsann om han inte klarade upp årets hittills största långa på 20,5 kilo. Blåkäxorna fortsatte att hugga nu och då och när Peter hade klarat av sitt storfiskreg för arten så valde han att gå och sova för att orka köra båten tillbaka den följande dagen. Joel kände sig också nöjd och trött i kroppen och slumrande därför in i skymningen. Men den slitstarke ”50-plussaren” kände på sig att de mörka timmarna kunde bjuda på stora fiskar. Nu ökade han på betets storlek och erbjöd hela ”makrill-flappers” med huvud och allt till hågade spekulanter i djupet. Han nötte på och med jämna mellanrum fick han väcka kamraterna för att få hjälp att väga och fotografera storfiskarna.
Klockan två blev det att smila upp sig med en ny storfiskart till: en långa på 15, 2 kilo. Klockan tre kom ett annat hugg och en härlig stor vitrocka på prick nio kilo fick göra ett kort besök uppe på Haddock och klockan fyra var det dags för nästa långa på 14,9 kilo. I femtiden var alla tre i farten och nu var det full fart på blåkäxorna igen. Till slut hade samtliga ombord klarat storfiskgränsen för såväl långa som blåkäxa. Sten-Sture fiskade trött men ståndaktig hela passet på 20 timmar, ”nu när han äntligen kom ut på 10-gradarn”.
När vinden började öka under förmiddagen så bröt man och styrde nöjda in mot Bohuslän. Deras premiärtur hade givit dem fyra stora långor, en vitrocka och en oslagbar lång rad av blåkäxor. I en affär vid Bokenäset blev sedan Sten–Stures blåkäxor vägda till 0,906 respektive 0,866 kilo. De ligger inte långt under maxlängden i litteraturen som är 60 cm och båda är faktiskt tyngre än det gällande norska sportfiskerekordet som ju är en intressant jämförelse: 0,850 kilo från 7 oktober 2000. Den togs av Arild Börresen vid Langesund som inte ligger så långt från 10-gradarn. Fångstdatumet visar ju att det kan vara värt att göra långresor ut i Skagerrak under hösten. Men nätterna är då längre och mörkare samt att höststormar kan bli farliga. VHF-radio, pålitliga motorer och gott sjömanskap behövs verkligen härute.
Det här är nionde gången som det sätts svenskt rekord på blåkäxa. Tur i sammanhanget är nog att Bratten blev först utforskat och sedan 10-gradarn. De fyra första svenska rekorden sattes på Bratten och sedan har det höjts vidare fem gånger på 10-gradarn. Arten har nu säkert blivit litet bättre kartlagd tack vare att ingen jättestor rekordfisk drogs upp för länge sedan. Nu kan ni inte komma närmare Norge. Ska någon klara drömgränsen 1 kilo så får det nog bli här ute och ganska snart. Eller finns det flera ännu oupptäckta ”guldgruvor” ute i Skagerrak?