Gavleån. Örjan Sjöholms tionde storfiskart blev hans livs första lake.

Ett nytt namn på sportfiskarnas stjärnhimmel tändes i år. I guldglansen finner vi den 32-årige dataprogrammeraren Örjan Sjöholm från Malmö. Spänningen runt fiske upptäckte han redan som grabb när han fick se morfar vittja ålryssjor hemma i Blekinges skärgård. Som junior fick den meteintresserade Örjan chansen att metetävla i Rosenbom Cup i Karlskrona. Det blev tre vinster och inteckningar i den lilla kanon som utgjorde priset. Flötmete är fortfarande den metod som han värdesätter högst. Men man får anpassa sig efter de olika arter och fiskeplatser man ställs inför. Han har svårt att ”nöta upp fisk”. En fiskenatt räcker i taget. Även för karp som genom åren blivit den stora favoriten.

2002 flyttade Örjan till Lund. Där blev det studier och examen till civilingenjör. Under studietiden träffade han Carl Dahlberg (svensk rekordhållare på braxen) och flera andra duktiga fiskare. Det blev en hel del mete i Bysjön och där kom också den första storfiskregistreringen en sutare på drygt tre kilo. Anton Holm från Uppsala studerade då också i Lund. De blev snart fiskekompisar och det är de fortfarande. Duon började åka till Skräbeån för sikmete och ”säsongsavslut”. Det blev en rivstart för Örjan som fick några av det årets största sikar med en bjässe på 3,8 som störst. Fortfarande åker de på Skräbeåmetet, om de lyckas boka fiskekort. 2003 lyckades Örjan bra i Bysjön. Idag är den sjön så näringsrik att det inte blir så kristallklart som det blev då för sju år sedan, när djurplankton gjorde ”rent hus” i slutet på somrarna. Från en liten båt turades man om vid årorna medan den andre spanade och metade på stora rudor som syntes tydligt. Förutom den arten så blev det också storfiskregistrering på karp med en stark fisk på 15,6 kilo. Den första längre målinriktade utflykten skedde 2004 och gick till Dalälven vid Älvkarleby. Kul mete med många arter och björknor över storfiskgränsen. Tillbaka i Skåne satsade han på flera dagars mete i då inte så välkända Rögle dammar. Det gav några braxar över storfiskgränsen men ingen anade då hur stora braxarna skulle vara år 2010.

2005 spanade han runt Skånes stränder för att hitta nappvilliga tjockläppade multar. Den ”coolaste” metefisken hittills tycker Örjan. Tidigt morgonfiske lyckades bättre än kvällspassen. Det var svårare att hitta multarna än att få dem att nappa på brödbitarna när de äntligen fanns inom kasthåll. I år blev det trägna försök i små åar i barndomens Blekinge efter id. Ett härligt vårtecken. I den endast 3-4 meter breda Silletorpsån nappade en stor id på över tre kilo. Blekinge gömmer fortfarande på fiskehemligheter. Då insåg Örjan att det plötsligt hade gått fem år sedan hans förra storfiskart och iden. En tur tillsammans med flickvännen till den idylliska Almaån, vårt sydligaste färnavatten, blev lyckad. Vid en paus med grillning lades bottenmetet ut i strandkanten. Örjan slumrade till men vaknade upp tvärt när flickvännen ropade: napp! En fin färna bjöd nu upp till kamp och hamnade så småningom i håven. Vägningen blev spännande men vågen visade exakt den storfiskvikt som krävdes: 2,500!

Nu infann sig det intressanta läget att både Örjan och kamraten Anton Holm hade fiskat ihop nio storfiskarter vardera. Det fick naturligtvis bli en gemensam fiskesatsning för att nå den tionde guldkantade arten. Anton är nu tillbaka i Uppsala och tillsammans valde de att börja guldjakten i Gävle. I Gavleån satsade man på vimma men det ville inte lyckas. I det grumliga vattnet kom ändå ett tungt napp på räkan för Örjan. På lätta metegrejor böljade kampen med en mystisk fisk som varken ville ge sig eller visa sig. Efter en god stund kom fisken äntligen närmare i det strömmande vattnet och visade upp en brun nuna. I håven kunde en överraskad Örjan konstatera att han just hade fångat sitt livs första lake och en stor sådan. Men vad var storfiskgränsen för en lake? Ett telefonsamtal till Calle Dahlberg gav svar på frågan : 4 kilo och Örjans fisk vägde fina 4,180 kilo. Lycka!

Kompisen Anton ville ju gärna ha sin guldnål klar han också. De båda kompisarna plockade nu omgående ihop spöna vid Gavleån och med Antons lilla biltaksbåt rodde man istället ut bland vassruggarna i Gävleskärgården. 
Där flockades de stora sarvarna under Antons flöte och snart jublade också han över sin tionde guldnålsart, samma dag som kompisen. Då flög champagnekorken direkt! Delad glädje är verkligen dubbel glädje.
Nya storfiskarter som lockar Örjan är en stor predator som gädda eller abborre. Gärna också mera plattfiskmete och kanske fiske efter havets arter från turbåtarna hemma i Öresund.

Här följer Örjans tio gulnålsarter:
sutare 3,025 kilo sik 3,800 karp 15,600 ruda 1,820 björkna 0,870 braxen 4,660 tjockläppad multe 3,175 id 3,025 färna 2,500 och lake 4,180 kilo.

 

Fin kanadaröding från Jämtland ingår i smålänningen Björn Axelssons guldnål.

Småland är ett riktigt ”storfisk-landskap” och där finns också som bekant många verkligt duktiga och målmedvetna fiskare. Ingenstans i landet finns så många skickliga specimenmetare. Det ser vi i Storfiskregistreringen och det ser man i den lokala och stenhårda Småländska specimentävlingen. I Augusti leds den tävlingen stort av Bergkvarafiskarna.
I laget hittar man Björn Axelsson från Björkafors vid Eksjö. En 36-årig snickare med fin känsla för såväl mete som trollingfiske. Han och storebrorsan Börje har ärvt fiskeådran från föräldrarna och Björn har nu tre egna barn som tycker att fiske är spännande.

Litet lärospån i fiske har han säkert också fått från kamrater i Eksjö Sportfiskeklubb som han varit medlem i så länge han minns. Hans registrerande av storfiskar börjar dock först år 2006. Då nappade en stor mört på 0,850 kilo i ett riktigt klassiskt småländskt mörtvatten: Vrangsjön. Varför det finns stora mörtar där är litet oklart men kanske beror det på att andra vitfiskarter som braxen inte är så vanliga i sjön. Nästa storfisk blev en id när det nappade många idar i Ryssbyån våren 2008. Trolling är något Björn verkligen trivs med. Inte mycket slår en spegelblank högsommardag med ”kortbyxe-fiske” på Vättern. Så var nog vädret när man sjösatte båten vid Gränna år 2007. Fem minuter ut till fisket, ner med löjbetena på 90 fot och sedan tuffa iväg. Första fisken som högg för Björn var en röding på hela 5,390 kilo. Den fisken rusade rakt ned mot botten innan Björn fick stopp på den. Björn och Börje har nu åkt på Storsjötrollingen (Sjödins Cup) uppe i Jämtland i fem år. En av årets verkliga höjdpunkter. Hyfsade placeringar de två första åren har sedan följts av två segrar och i år andraplatsen i den stora tävlingen. 2008 tog man en serie med fyra stora kanadarödingar upp till sju kilo, som säkert imponerade på de övriga båtarna. Drömfisken på trolling vore en riktigt stor lax i Vättern.

En hösttur ned till Hossmoån är alltid trevligt. Ovanligt mycket folk på stranden gjorde att Björn fick söka sig längst ned på en kantplats. I med mäsket och första fisken som nappade var en rejäl braxen på 4,830 kilo. Sommaren 2009 åkte bröderna på artjakt i havet. Ute vid Måseskär blev det riktigt många fjärsingar och båda två klarade storfiskgränsen 0,450 kilo. Då flyttade man in till Gullmarsfjorden och satsade där på gyltamete med räka. Riktigt kul med hårda kamper och snygga fiskar. ”Rena akvariefiskarna” tycker Björn. Precis när fiskedagen gick mot sitt slut klarade också Björn storfiskgränsen på 0,550 kilo för blågylta. I november satsade man några dagar på rödspättemete i Öresund. Men det visade sig svårt. Bara mindre rödspättor och sandskäddor ville vara med. Men som en glad överraskning kom istället en stor skrubbskädda i ”elfte timmen”. Det blir nog nya försök på plattfiskarna den här hösten. 2010 års första nya art kom också i Öresund. Koljorna har ju glatt många fiskare och Björn började storstilat med en kolja på hela 1,370 som första fisk. Kul att uppleva den säregna känslan när koljorna ilsket rycker i linan och vill dyka nedåt under kampen. Med bara en art kvar till guldnålen planerade bröderna en tur upp till Sjöbodasjön utanför Örebro. Men brorsan fick förhinder så Björn fick försöka ensam. Det gick fint med nio rudor till smålänningen. Två av dem vägde också över storfiskgränsen 1,8 kilo och då kände Björn sig riktigt glad. Det blev genast några glada SMS : jag har klarat guldnålen!

Så här ser Björns tiolista ut:
mört 0,850 kilo röding 5,390 id 2,810 kanadaröding 4,940 fjärsing 0,480 blågylta 0,560 braxen 4,830 skrubbskädda 1,030 kolja 1,370 och ruda 1,930 kilo.

Sten-Sture Jönsson med Svenskt rekord på hajen blåkäxa. 0,906 kilo från ”Tiogradarn” långt ute i Skagerrak.

Vi har många i det här landet som drömmer om att slå ett svenskt sportfiskerekord. Intressant är att se hur det allt oftare är de verkligt drivna specimenfiskarna som lyckas ta en sådan ovanlig fisk. Tveklöst har dagens fiskare möjlighet att ”utbilda” sig till mycket skickliga sportfiskare. Förhoppningsvis hjälper Sportfiskarnas Storfiskregistrering till litet grand också. Det är i alla fall meningen att era analyser av våra fångsttabeller och de skrivna funderingarna ska inspirera till riktiga storfångster. Att känna att nu föll pusselbitarna på plats är ju något av det roligaste som finns inom fisket. Då ökar chansen en hel del att du kan göra om det lyckade fisket.

En erfaren fiskare som lyckas med det mesta just nu är Sten-Sture Jönsson från Huskvarna. Han har likt många andra duktiga insjöfiskare också hittat ut på havet och fått riktigt bra fiskekompisar på Västkusten. Mathias Liewendahl och Peter Nilsson från Uddevalla är inga ”dussinfiskare” och de gillar precis som Sten-Sture att samla nya storfiskarter i havet. Den 26 juli fick Sten-Sture och sonen Joel chansen att följa med Peter i hans för havsfiske lämpade båt ”Haddock”, en 28 fot lång Stigfjord. Men som många andra Skagerrak-fiskare fick man ge sig till tåls och försöka vänta ut vindarna. Efter ett och ett halvt dygns väntan i lä vid Väderöarna kunde äntligen Peter för första gången gå ända ut till 10-gradarn. Hans båt brukar ta det ganska lugnt och med 7-8 knop tar det flera timmar att ta sig så långt ut. Tidigare har Peter nöjt sig med att gå till Bratten som ligger klart närmare men nu kände han och Sten-Sture att de gärna ville ha chansen på riktigt stor långa och fina blåkäxor.

Väl på plats blev det att studera de intressanta och branta bottnarna och göra några provdrifter bara för att förstå hur vattnet rörde sig. Första ankringen blev ändå inte som man ville och utan att fiska tog man upp och bytte båtens position. Där försvann en fisketimme direkt. Nu såg det stenigt och bra ut där nere på 310 meters djup och tre beten tog den fem minuter (!) långa resan ned till botten. Det slutade med ett rejält lintrassel! ”Nu kan det ju bara bli bättre sa Peter och han satte ”standarden” direkt. En stark långa på hela 19,2 kilo blev den första fisken ombord. Det innebar personligt rekord med ett hekto. ”Nu kan inte jag åka hem missnöjd” sa den belåtne kaptenen.

Sten-Sture som fiskade med 0,25 mm flätlina hade en 3 meter lång spets med 1,2 mm nylon som skulle kunna matcha sådana fiskar. Men för att ha en god chans även på blålånga och andra små överraskningar så fiskade han med upphängare med litet mindre krok också. Det betalade sig verkligen. Ett stim blåkäxor började snart hugga där nere i det mörka djupet. Peters fiskar höll sig försmädligt under storfiskgränsen 0,5 kilo gång på gång. Likaså för Joel, medan Sten-Sture drog större ”svarthajar” på sina makrillbitar. Han fick flera dubbléer och klockan 16.40 raderade han ut Benny Johanssons nyligen satta svenska rekord på 815 gram. För här kom det en blåkäxa på hela 56 cm som gungade ned handvågen över niohektosstrecket. Härligt! Den sparades förstås på is för kontrollvägning senare på krönt våg på land.

Hundra minuter senare kom en ny hajdubblé där den största mätte hela 57 cm och vågen visade också nu på klart över svenska rekordet. Glada miner ombord och det fina fisket fortsatte. Klockan 19 var det junior Jönsson som fick sätta klackarna hårt i durken och minsann om han inte klarade upp årets hittills största långa på 20,5 kilo. Blåkäxorna fortsatte att hugga nu och då och när Peter hade klarat av sitt storfiskreg för arten så valde han att gå och sova för att orka köra båten tillbaka den följande dagen. Joel kände sig också nöjd och trött i kroppen och slumrande därför in i skymningen. Men den slitstarke ”50-plussaren” kände på sig att de mörka timmarna kunde bjuda på stora fiskar. Nu ökade han på betets storlek och erbjöd hela ”makrill-flappers” med huvud och allt till hågade spekulanter i djupet. Han nötte på och med jämna mellanrum fick han väcka kamraterna för att få hjälp att väga och fotografera storfiskarna.

Klockan två blev det att smila upp sig med en ny storfiskart till: en långa på 15, 2 kilo. Klockan tre kom ett annat hugg och en härlig stor vitrocka på prick nio kilo fick göra ett kort besök uppe på Haddock och klockan fyra var det dags för nästa långa på 14,9 kilo. I femtiden var alla tre i farten och nu var det full fart på blåkäxorna igen. Till slut hade samtliga ombord klarat storfiskgränsen för såväl långa som blåkäxa. Sten-Sture fiskade trött men ståndaktig hela passet på 20 timmar, ”nu när han äntligen kom ut på 10-gradarn”.

När vinden började öka under förmiddagen så bröt man och styrde nöjda in mot Bohuslän. Deras premiärtur hade givit dem fyra stora långor, en vitrocka och en oslagbar lång rad av blåkäxor. I en affär vid Bokenäset blev sedan Sten–Stures blåkäxor vägda till 0,906 respektive 0,866 kilo. De ligger inte långt under maxlängden i litteraturen som är 60 cm och båda är faktiskt tyngre än det gällande norska sportfiskerekordet som ju är en intressant jämförelse: 0,850 kilo från 7 oktober 2000. Den togs av Arild Börresen vid Langesund som inte ligger så långt från 10-gradarn. Fångstdatumet visar ju att det kan vara värt att göra långresor ut i Skagerrak under hösten. Men nätterna är då längre och mörkare samt att höststormar kan bli farliga. VHF-radio, pålitliga motorer och gott sjömanskap behövs verkligen härute.

Det här är nionde gången som det sätts svenskt rekord på blåkäxa. Tur i sammanhanget är nog att Bratten blev först utforskat och sedan 10-gradarn. De fyra första svenska rekorden sattes på Bratten och sedan har det höjts vidare fem gånger på 10-gradarn. Arten har nu säkert blivit litet bättre kartlagd tack vare att ingen jättestor rekordfisk drogs upp för länge sedan. Nu kan ni inte komma närmare Norge. Ska någon klara drömgränsen 1 kilo så får det nog bli här ute och ganska snart. Eller finns det flera ännu oupptäckta ”guldgruvor” ute i Skagerrak?            

 

Olof Ohlsson satte ett fint svenskt rekord och kanske världsrekord på vitrocka med 11,7 kilo ute på ”10-gradarn”.

Den saltstänkta kvartetten på ”storfiskbåten” Confidence från Kungsbacka har gjort det igen.
För elfte gången har de landat en svensk rekordfisk på spö. Flera gånger har det också rört sig om nya havsfiskarter i våra långa listor. Till exempel skoläst, havsmus och blålånga. Men nu rör det sig om ett annat byte som många vill fånga, men få klarar av. En vitrocka.
I juli fjol lyckades man pricka in ett flera dygn långt fiske i lugna vindar ända ute på ”10-gradarn” i norra Skagerrak. Då kunde inte Olof Ohlsson vara med. Hans plats ombord togs då av två fiskare: Ola Esbjörnsson och Roger Tillander. Det blev tidernas storfiske med den första svenska havsmusen, nästan nytt blåkäxarekord och flera stora vitrockor på 9-10,205 kilo. Fiskedjupet var då hela 407 meter. Den tyngsta rockan innebar nytt svenskt rekord för Håkan Wing. Han raderade ut göteborgaren Martin Andreassons rekord från Bratten år 2000 på 9,380 kilo. Året innan noterades det första svenska rekordet för denna stora platta broskfisk på 9,0 kilo. Platsen var då också Bratten med Christer Bevenäs från Mölnlycke som fångstman. Det året 1999 sattes också det officiella norska sportfiskerekordet på ”hvitskate” på 11,150 kilo av Björn Persson, Skavern. Det är ju sannerligen inte ofta som vi får se svenska fångster som överträffar de norska men å andra sidan ligger ju ”10-gradarn” väldigt nära Norge, men ändå till största delen på internationellt vatten, vilket gör att man kan sätta svenskt sportfiskerekord där om man inte går in på det norska vattnet. Det gäller att hålla reda på positionerna i sin GPS.

Den 14 juli väntade man i hamn på lugnare väder och på eftermiddagen visade prognosen avtagande och vridande vind. Det borde betyda att vågorna skulle lägga sig ute på Skagerrak.
Efter middagen blev det en 2,5 timmar lång färd rakt ut i Skagerrak. Målet var att ta tillbaka det svenska rekordet på den ovanliga blålångan. Med vitrocka som reservobjekt. Olof som alltså inte var med på den lyckade fisketuren året innan kände sig litet besviken över att man nu inte valde samma position som då. Han hade nämligen aldrig fått någon vitrocka. Nu ankrade man upp på den nästan djupaste platsen därute på 470 meter! Hur känner man något på så stora djup? Flätlinor kan fungera men ändå bättre är 0,36 mm stålwire som Confidencekillarna använder till detta djupfiske. Då känner man till och med vilken sorts botten man fiskar på trots djupet. Övergången från hårdare botten till lera är vitrockans miljö och det var där man nu hamnade. Ankring på dessa djup är ju ett jätteföretag. Det gick åt över 600 meter ankarlina och 12 meter kätting för att ankaret skulle ligga still.

Fiskandet började kl.19.30 och det första som hände var att gästen Roger Tillander tappade en tung fisk. Han fick litet senare en tröst i att fånga en lubb på fem kilo. Så småningom drog det till i Olofs makrill. Han höll sig lugn och lät fisken ta ordentligt på den 5/0 Owner cirkelkrok som höll makrillen. Mothugget satt perfekt med det styva 50-punds spöet och det började gå tungt där nere i djupet. Ganska snart insåg Olof att detta måste vara hans första efterlängtade vitrocka. Ovan vid arten och sitt nya spö var det svårt att avgöra hur stor fisk det rörde sig om. Men de fick efter lång tids pumpande se en stor bred rocka segla upp i cirklar under båten. Den är riktigt stor och litet panik börjar anas ombord. Men kroken sitter säkert i mungipan. Ombord dunsar en riktigt lång rocka. Så lång att den är klart över de 120 cm som boken ”Våra Fiskar” anger som artens maxlängd. Därmed förstår man också att Håkan Wing just har förlorat sitt svenska rekord och fisken sparas för kontrollvägning iland på krönt våg.

Vinden börjar tyvärr öka igen och ankaret släpper sitt tag. Ett SMS med väderrapport letar sig över det öde havet ända från Danmark. Tyvärr berättar det om hårdare vindar och åskbyar till natten och man finner för gott att avbryta fisket redan efter fyra timmar. Man tuffar hem till Smögen och där på Ekelövs Fisk får man hjälp med vägningen.

Den 122 cm långa vitrockan väger 11,700 kilo! Nytt svenskt rekord med hela 1,5 kilo. Det kan bli svårslaget framöver. Olof har tidigare två svenska rekordnoteringar för blåkäxa och en för blålånga men de är slagna. Nu kanske det här rekordet står sig litet längre. 11,7 är faktiskt också över det gällande Europarekordet på 11,2 kilo så EFSA kommer snart också att få brev. IGFA i Amerika kan också se fram mot en världsrekordansökan men vi får se vad de tycker om stålwiren. Den använda linan ska ju medfölja en sådan anmälan.

Kanske hinner Confidence med en tur till ut i Skagerrak innan sommaren är över? De skulle gärna göra några nya fynd därute. Tänkbara arter kan vara en fjällbrosme eller den storögda guldlaxen som man ofta hittar som byte i magen på de stora långor som nappar härute. Slätrockor och knaggrockor är fredade i Sverige och kan inte registreras. Men något exemplar av de aldrig i Sverige registrerade plogjärnsrocka, näbbrocka, sandrocka eller rundrocka skulle kanske kunna dyka upp med litet tur. Det gäller bara att ha Confidence.

 

Tyska turisten Renate Hanke lyckades klara upp Hedes största öring 7,560 kg på en liten spinnare.

Varje sommar hörs det rykten om stora fiskar fångade av tillresta turister, ofta från Tyskland. Det är förståeligt att de inte läser svenska sportfisketidningar eller fiskesajter. Därför är det viktigt att svensktalande som känner till Storfiskregistreringen hjälper till att kontrollväga och Storfiskanmäla turisternas fångster. Precis detta gjordes på ett föredömligt sätt av naturaliserade svensken Horst Kuehne som sedan 33 år bor i Hede i Härjedalen. Här berättar han om en härlig fångst:

”Den 15 juli strax före kl. 20.00 knackade någon på dörren, när jag satt i soffan framför TV:n och väntade på att filmen skulle börja. Då jag öppnade dörren stod där 2 tyskar utanför som var på semester i Hede och som bodde i grannstugan. Jag kände dem sedan förut, då de varje år sedan 7 år tillbaka kommer på semester till Hede. De hade en stor gammal sopsäck i handen och frågade om jag kunde hjälpa dem. Tyskarna ville veta vad det var för fisk de hade fått. När jag öppnade påsen blev jag alldeles förskräckt och stum! Där låg en jättestor öring, ett sådant monster hade jag aldrig sett i hela mitt liv. Nu visste jag omedelbart att jag måste väga, mäta och plåta fisken mycket noga och det gjorde jag. Jag vägde bamseöringen direkt på en Rapala digitalvåg och vikten var för mig ofattbara 7,560 kilo. Den var 81 cm lång, hade ett bukomfång på 49 cm och stjärtfenan var 22 cm bred! Fisken hade en genomgående och ovanlig gulbrun kopparfärg. Det är inte alla dagar man får hålla en sådan skönhet i händerna. Fångstmannen, eller rättare sagt fångstkvinnan, heter Renate Hanke. Hon fick fisken på en liten silverfärgad spinnare med röda streck på. När Renate fick hugg på första kastet och snabbt märkte att det tydligen fanns ”något tungt” i andra änden linan, ville hon ha hjälp av sin man, Lutz Senkbeil som dock vägrade att hjälpa henne. Han menade att hade hon fått fisken på kroken, så skulle hon minsann också ta upp den. Han hjälpte ändå till att få storöringen ur vattnet med sin huggkrok. När jag ville veta detaljerna kring fångsten och ville se utrustningen hon fick fångsten med, blev jag förskräckt igen. Det var rena leksaker, inte alls gjorda för en sådan härlig fisk. Hon hade ett ”jycke-teleskopspö”, ett sådant som lätt passar i benfickan eller ryggsäcken. Rullen var en s.k. "ultra-light" med 0.20 flätad lina på. Därtill kommer att hon inte alls är någon fiskare, som hon själv säger. Hon fiskar enbart när hon är på semester i Sverige. Med den ”Mickey Mouse”-utrustning och hennes brist på fiskeerfarenhet tog det Renate 45 minuter att få upp fisken. Efteråt var hon helt utmattad! Under dessa förutsättningar var det en stor bedrift av Renate att över huvudtaget få upp fisken.

I alla fall slog hon, trots alla ”fel”, det 19 år gamla rekordet för Hede med råge. Från 4,9 kilo 1991 till 7,560 kilo  2010. Inte illa! Det tar förmodligen många år att slå det nya rekordet, om det alls kommer att slås. Vilken tur vissa ”bloody beginners" har!  Avslutningsvis anförtrodde mig Renate att hon, när hon kom till fångstplatsen vid Ljusnan, uttalade fiskarens bön:

Åh Herre låt mig få en fisk, som är så stor jag ber,
att framgent när jag skildrar den, jag slipper ljuga mer!
(Och Herren lyssnade och uppfyllde hennes önskemål!)

När vi dagen efter fångsten åkte ut för att ta några bilder av henne vid fångstplatsen kom en Hedegubbe med tidningen ÖstersundsPosten i handen, som innehöll ett reportage om hennes rekordöring. Han gav Renate tidningen och en penna och böjde ryggen. Han ville ha en autograf av henne. Gud vad vi skrattade gott! Till sist frågade Renate om jag visste vad ordet ”Schweden” innehåller? Jag hade naturligtvis ingen aning om vad hon ville åt. Då menade hon (Schw-)eden = EDEN. Det är alltså som paradiset som utländska besökare ser Sverige och det bör vi vara stolta över!

Renate och hennes man hade dock inte en aning om vad de med sin fångst ställt till med i Hede. Till sist skulle jag enligt tyskarnas önskemål skära upp den vackra fisken och filea den. Då blev jag förskräckt för tredje gången och lyckades övertala dem att istället montera den. Jag fick överta denna granna öring och nu blir den överlämnad för att bli monterad av en konservator. Den fisken ska aldrig lämna Hede, den kommer att finnas på turistbyrån i Hede för alla att se och beundra! Tänk att få vara med om sådant! Åter igen en bekräftelse på att vi har en himlans förmån att kunna bo och leva i ett sånt härligt land och inte minst landskapet Härjedalen! Det finns många fina öringar, rödingar, sikar, harrar, abborrar och bamsegäddor i vackra Härjedalen! Du som vill prova din fiskelycka är välkommen hit.”

 

Nr 21. Multen från Halland är fortsättningen på Christian Bergquists lagerkransade guldnål.

Som guldsmed är det säkert fint att kunna räkna bra. Därför är det väl litet extra kul att göteborgaren Christian Bergquist jublade först när han efter lång möda fångade sin 21 art nu i sommar. Han har en lång och fin storfisklista där de flesta är fångster ur havet. Men att hans sill från Öresund i november 2009 var den 20:e arten hade han inte koll på. En stor tjockläppad multe har han ändå önskat sig i många år. Nu i juli mäskade han i en hel vecka med bröd i den privata hamnen i Malevik innan stimmet av stora multar äntligen behagade äta av brödbitarna. Men då frossade de! På sitt bottenmetade ”pop up” bröd fick Christian napp av en multe som bör ha vägt över fyra kilo. En elvaåring ryckte in som håvare men fisken blev skrämd och rusade i panik mycket långt in under bryggorna! Christian lyckades dock pressa tillbaka fisken men precis innan han skulle nå den med håven så släpper kroken! Lika illa gick det för fiskekompisen Nicklas Kolbeck och den fisken var så stor att det kunde ha blivit nytt svenskt rekord! Till slut nappade en hyfsat stor multe för Christian och nu gick det vägen. Härligt, 20:e arten tänkte han och kallade in Kolbeck som vittne vid kontrollvägning till 2,712 kilo. Nu har han kontrollräknat ordentligt och fört in statistiken i en pärm som han förvarar i sitt välfyllda fiskerum. Där trängs fiskespön av alla de slag. Christian är nämligen en av landets verkliga globetrotters i sportfiske. Medan 44-åringen berättar om spännande fiskeresor till Engelska Kanalen, Venezuela, Norge, Karibien, Mexico, Skottland och Australien så fingrar han längtansfullt på ett superstarkt popper-spö som kastar ytbeten ända upp till 200 gram. Med det tog han bland annat en Giant Trevally (GT) på över 33 kilo vid en fantastisk fisketur till Maldiverna häromåret. Brutalt och roligt. Nu siktar han och kompisarna på en lång vinterresa till Nya Caledonien på andra sidan jordklotet för att där leta efter lika häftiga fiskar eller värre.

Här i Sverige bildar Christian det välkända laget Team Omega tillsammans med Torbjörn Sandin och Nicklas Kolbeck. Det har blivit nordiskt mästerskap och två lagvinster samt två individuella segrar för Christian i Pater Noster Cup. Som ordförande i Kinnarps havsfiskeklubb jobbar han också hårt med prisbord och annat runt klubbens stortävling Kinnarp Garmin Cup som går varje år i september. Nu i år flyttar man evenemanget norrut i Öresund till Helsingborg.

Christians storfiskregistreringar börjar 1999. Ute vid vraket Pråmen fick man ett storstilat torskfiske med sex över tio kilo. Christian toppade med en Bohustorsk på hela 17,750 kilo. Året efter lyckades man hitta ett stim stora blekor under en tävling. Vid vraket Lönnskär blev det tre stycken över storfiskgränsen fyra kilo. Ett trevligt sommarfiske som tyvärr har blivit sämre. Man borde nog pröva under vårvintern menar Christian. Vid ett långamete över ett annat vrak på 92 meters djup blev det en grann mindre kungsfisk på 520 gram år 2001.

Det året blev det en långtur ut till Bratten. På bergssluttningarna nappade stora lubbar över tiokilosstrecket. I vindstilla väder kom båten ut över litet mjukare botten och på 320 meter kunde Christian känna hugg av en annorlunda fisk. Det visade sig vara en ovanlig klorocka av fint format. 1,720 är den näst största under 2000-talet. Fjärsing blev en ren expeditionsaffär ute vid Måseskär 2003. 2004 kände vår göteborgare att en guldnål fanns inom räckhåll och det gick också. I Kungsbackaån ville inga löjor gå i löjhåven så han fick ägna hela dagen åt spinnfiske med jigg istället. Noll abborrar. På kvällen dök Nicklas Kolbeck upp med en hink små mörtar. Christian fick genast låna en mört och omgående nappade en enda abborre.  Den var oväntat stor och klarade storfiskgränsen 1,6 kilo. En magisk sommarnatt vid sjön Anten glömmer han aldrig. Först plockade man jättedaggmaskar som skulle lura ålarna i sjön. I skumrasket dök sedan en bäver upp. Den följdes av en gigantisk och skräckinjagande större kärrspindel. Gersar drog i maskarna så att ålbjällrorna pinglade. Christian monterade bort sin pingla och provdrog litet i ett ”gers-napp”. Då brakade helvetet löst! Linan visslade ut och när Christian väl hade krokat följde den värsta fajten han gått i sötvatten. Den vilda tvåkilosålen piskade vattnet och när den nådde stranden formligen ”sprang den upp själv”!

Blågyltor är svåra att återutsätta. Därför blir det mest fiske efter dem vid tävling numera. Men 2004 siktade han på en stor ute vid klassiska grundet ”37:an” och det gick bra. Det var samma dag som Leif Krause i en närbelägen båt ”soltorkade” bort ett svenskt rekord på den aldrig storfiskregistrerade arten brungylta. Kontrollvägningen efter senare artidentifiering visade nämligen retsamma 298 gram.

2006 blev det fem nya arter. Efter 36 fisklösa timmar på Vätterntrolling efter röding insåg man att något måste göras. Man tog helt enkelt en tur med fiskeguiden ”Röde baronen” för att lära sig knepen. Nu blev det inte bara att harva på djupen med djupriggar utan en riktigt liten Strike Pro vobbler serverades straxt under ytan och minsann om det inte högg en röding på över fyrakilosgränsen på den för Christian. Nästa art tackar han Nicklas Kolbeck för. Han kallade på honom till ån Flian nära Hornborgasjön. Där simmade allsköns stora fiskar i akvarieklart vatten! Metet gav Christian en id på fina 2,8 kilo. Skäggtorskar känner han igen på de darrande huggen. Men att nå över trehektosgränsen är svårt. Men 2006 upptäcktes ju kanonstället Fläskberget utanför Måseskär som gav såväl Christian som väldigt många andra artjägare också denna art. Men aldrig senare. Utfiskat? Från hamnen i norra Halland finns inte så mycket stora fiskar att hämta söderut på en dagstur. Men vid Nidingaknölen finns ändå ett bra pigghajfiske. Där tog Christian sitt exemplar långt innan alla upptäckte möjligheterna 2009. Vid arthavsfisketävlingen i Öresund 2006 testade man efter kolja med små musslor som bete vid boj M7. Det gick så bra att man gemensamt struntade i tävlingen och fiskade på tills alla ombord hade fått minst en var över storfiskreg. Gråsejar är trevliga snabbsimmare och det har han flera stora av. Den största på fina 8,3 kilo kom 2007 ute vid Enövraket. Havskatt blir allt svårare att klara storfiskreg på. Men våren 2008 hittade i alla fall Christian en över gränsen 4,5 kilo. Berggylta kan också vara knepig men det har han fått stora både i Gullmarsfjorden och ute vid Vedholmarna. Knot hade han länge svårt med storlekarna på men ute på ”Disken” i Öresund blev det flera stora. I november ifjol blev det mer Öresundsfiske med Benny Johansson och Leif Krause. Sillen hade ju gått till ordentligt men man provade också plattfiskmete och till Christians stora förvåning och glädje blev det äntligen en skrubbskädda som med lätthet klarade storfiskgränsen 1,0 kilo. Efter litet nötande kom också en sill över nya storfiskgränsen 350 gram via en häckla. Där borde alltså champagnekorken ha flugit iväg men det blev ju först nu i sommarvärmen till den stora multens ära. 21 är ostraffbart men snart har nog Christian dragit några arter till. I hemmahamnen får han ofta visa unga fiskare hur man knyter och bidra med bättre krokar, sänken mm. En fin sommardag i år fyllde han den stora båten (som passande nog döpts till Goldfisher) med ungar som fick följa med ut på fiske nära fyren Trubaduren. De fångade 200 torskar och gyltor men de små fick förstås gå tillbaka. För egen del vill Christian snart förverkliga drömmen om stora exemplar av vitrocka och fenknot i de svenska vattnen.

Här är de 20 arter som gav honom den lagerkransade guldnålen med numret 28: torsk 17,750 kilo bleka 4,540 mindre kungsfisk 0,520 klorocka 1,720 lubb 10,380 fjärsing 0,460 abborre 1,630 ål 2,080 blågylta 0,539 röding 4,025 id 2,800 skäggtorsk 0,319 pigghaj 5,525 kolja 1,075 gråsej 8,300 havskatt 4,550 berggylta 1,425 knot 0,440 skrubbskädda 1,150 och sill 0,355 kilo.

 

Nästan sju kilo. En stor braxen ingår i Jörgen Forséns 3:e guldnål med stora fiskar.

”Meste metaren” eller ”bäste metaren” är titlar som passar fint på hallänningen Jörgen Forsén.
Under de senaste fem åren har ingen annan metat upp så många storfiskar som denne 47-åring. Hans egna topplistor för favoritarterna sarv, ruda och sutare är ruskigt bra. Men han har personliga rekord som är riktigt höga på en rad andra arter också. Han satsar årligen massor av tid på de fridsamma vitfiskarna i landets mer kända mete-metropoler som Sjöbodasjön, Antorpa sjö, Svartån, Skräbeån mm. Men det är ändå en rovfisk som han betraktar som sin finaste fångst: gäddan på hela 17,650 kilo som för några år sedan var den största på ismete i Sverige. Den spårade han upp i ett oprövat regnbågsvatten. Det var en overklig känsla när han satt och höll den stora fisken. Flötmete och bottenmete med känslig Quiver-tip tycker han annars är de roligaste metoderna. Långsiktigt bottenmete efter karp, tycker han är litet tråkigare, men vid sutaremetet i Antorpa sjö har han anpassat sig till den stilen. Han minns dock de första turerna dit för riktigt länge sedan. ”Då satt vi alla med flötmete och fick sutare upp till 3 kilo”.

Under åren fick han se andra fiskare få sutaren ”Bubblan” 10 gånger från 4,3 kilo upp till rekordvikterna. Men aldrig nappade den för Jörgen. Han har också upplevt sjön Fegens storhetstid med många och stora lakar. Idag oroar han sig för lakarnas totala nedgång i sjön.

En gissning är att inplanteringen av gös gjort att alla siklöjorna nu nästan är uppätna. Det var också lakarnas stapelföda. Han fick också vara med om Lagans lysande år som mörtvatten. Nu verkar det beståndet också utraderat. Kanske genom hårt fisketryck? Litet oroande är också att se minskningen av antalet idar som går upp i Läckebyån. En sak som bevisas gång på gång av Storfiskregistreringen är att nästan inget fiskevattens toppfiske varar för evigt. Kul är ändå att uppleva hur fisket i Rögle dammar bara accelererar med allt större fiskar.

När Jörgen inte fiskar så styrketränar han. Arbetet på Stora Ensos pappersbruk hemma i Hyltebruk består i förebyggande underhåll av de jättestora valsarna. Stoppar de så blir det miljonförluster. När alla andra vill ha semester i juli och augusti då jobbar Jörgen. Detta för att kunna vara långledig under toppfiskeperioderna i april-maj och andra tider på året. Smart eller hur? Dessa ”turnéer planeras ”in i minsta detalj”. Hans mete sker med ständiga byten av linor och vässade krokar. 90 % av linorna är vanlig nylon. Jörgen vill gärna klara 20 arter på mete från sötvatten, men det brådskar inte. Istället har han satsat helt på landets stora specimentävlingar och det har givit tre raka segrar i den nu avslutade Prologic Cup och fyra raka segrar i Svenska Specimentävlingen. Kan det bli en femte? Under de senaste åren har han också varit den person som anmält överlägset flest fiskar från sötvatten till Storfiskregistreringen.

Han har börjat snegla mot havet men vill egentligen ha fyra arter till från sötvatten först, så han når de 20 där. Gyltamete och multe är säkert roligt fiske.

Fiskebanan började som 6-7 åring när han metade vid familjens sommarstuga vid sjön Norra Färgen. Sedan blev det många cykelturer med spöna ut till en damm i Nissan. Idag är han välkänd i metekretsarna och kontaktnätet är mycket stort.

Nu anmäler Jörgen sin tredje guldnål och de här fiskarna skulle säkert duga på mångas PB-listor. De är metade under 2008-2010. Abborre över två kilo blev det aldrig trots många fina i ån Lagan under 80-talet. Den kom nu i Hossmoån på en bottenmetad löja istället. En mört över storfiskgränsen åtta hekto blev den trevliga bonusfångsten vid sarvmetet i Svartån 2008.
Siken i Skräbeån samma höst var en härlig fångst. 3,740 vägde den och nappade precis när hemmafiskaren Pelle Leijon stannade till och fick se siknappet. En årlig härlig säsongsavslutning är det när alla träffas, berättar om årets stora fångster och smider planer för kommande år.

2009 kom Jörgens andra sarv över drömgränsen 1,5 kilo. Han har fått lära sig platser av Svartåexperten Jerker Löf och just denne ringde på mobilen i nappögonblicket och fick sedan följa hela fångstförloppet. Jörgens tips är: använd 20 cm tafs till brödbiten. Mäska nästan inte alls. Stora sarvar nappar med en smäll, men vänta tills andra attacken då kommer den för att sluka betet och spöet bugar fint. Det här blev Sveriges största sarv 2009. Jörgen hade personbästa på färna från Helige å. Att slå ett sådant på över tre kilo är inte det lättaste. Men i Svartån ifjol hade Jörgen spanat in ett nytt ställe. På morgonen ”lobbade” han ut en bottenmetad brödbit och nappet kom direkt. Den tunga fisken drog iväg ned mot en forsnacke så kraftfullt att Jörgen fick springa med. Med sidpress lyckades han lura fisken att stanna och sedan börja gå uppåt igen. I håven såg han att den måste slå hans personbästa och det blev så bra som 3,380 och årets största i hela landet 2009. Ruda är en annan favorit. Sjöbodasjön i Närke får ofta flera besök av Jörgen under året. Här blev det inte Sverigebästa men ändå årets största ruda för sjön och då måste man ju vara nöjd. Det var gamle rudan ”Scareface” igen.

Gräskarp på över 13 kilo blev det när han betalat greven på Vittskövle slott för ett metepass. Sedan var det bara ”att lobba ut en brödbit” säger Jörgen. Faren har han fiskat efter utan att lyckas i Sagån. Men när han i år satt på Svartåns strand så kom ett hett tips i mobilen. Han stack direkt över till sjön Väringen och där i ågrenen blev det napp direkt av en riktigt stor faren. 740 gram blir säkert årets största i landet. Sedan bar det raskt iväg till Sjöbodasjön och de kära rudorna. Vid ett besök i Rögle dammar nere i Skåne blev det också tungt napp. Han fick hjälp att håva en verkligt stor braxen. Håvmannen hade just då dammrekordet men fick nu se sin egen våg gå ändå längre till 6,930 kilo. Sedan har ändå större braxnar tagits där och Jörgen tror att det ”oslagbara” svenska rekordet kan slås där inom två år, för braxnarnas tillväxt är enorm. Sutare i Antorpa sjö är en annan paradgren för Jörgen. Nu är han nöjd över att han nådde sitt mål på 4,5 kilo. Men nu blir han ju tvungen att höja siktet till 4,8 och sedan 5,0…

Hur som helst är han mycket värdig innehavare av sin tredje guldnål och den ser ut så här: abborre 2,040 kilo mört 0,830 sik 3,740 sarv 1,510 färna 3,380 ruda 2,540 gräskarp 13,280 faren 0,740 braxen 6,930 och sutare 4,520 kilo.

 

Den är min! 11-årige Josef Nilsson fångade storöringen på en Tormentorvobbler i Umeälven

Vad skulle du göra om du var 11 år bodde i Lycksele och hade ett långt härligt sommarlov? För 11-åringen Josef Nilsson är svaret enkelt. Fiska jättemycket! Han har följt med pappa Anders några år nu och börjar få in snitsen riktigt bra. Med en stuga i fjällen ges fina tillfällen och Josef har hunnit med att spinnfiska upp både röding på 1,1 och fjällöring på hela 1,8 kilo.

Nu i juli hade pappa Anders sedan en tid spanat in en riktig storöring hemma i Umeälven men de är ju alltid svåra att lura till hugg. Ibland kan de dock inspireras att ta, särskilt när det reglerade vattnet höjs och går fortare. Då får fisken inte samma tid att genomskåda betet.

Anders och Josef bestämde sig för att försöka ”nöta upp” den stora öringen. Josef la det ena kastet efter det andra med sitt haspelspö. Men fisken vägrade. Nya beten provades och tiden gick. När en Tormentorvobbler seglade ut i älven så kom plötsligt den stora öringen farande och smällde på. Kampen på nylonlinan blev både hård och härlig. Men när Josef fick se fisken komma in på nära håll så ville han förstås lätt chockad veva den rätt upp på land. Pappa var dock snabbt framme och lättade på slirbromsen och så susade fisken ut igen. Fajten varade över en halv timme och Anders funderade över varför han hade glömt att ta med håven från stugan. Så det var bara att offra sig och vada ut i älven när bjässen började tröttna. Anders lyckades få ett stadigt grepp om stjärten och då insåg han att fisken nog var ändå litet större än vad han hade trott. Till slut låg fisken på land och två lyckliga fiskare hade fått dela en fantastisk upplevelse. Vågen visade på hela 6,550 kilo vilket borde bli en av de största spinnfångade öringarna i Lappland i år. Nu är det bara för Josef att fiska vidare och slå pappas största från 2003 som också högg i älven och vägde 7,9 kilo.

Öringtjej med tjejöring? Fin är den, Mia Johanssons Väneröring på 7,150 kilo.

Vet ni varför det så sällan är damer som anmäler storfiskar? Inte vi heller. Vi väntar till exempel fortfarande efter 24 år på att den första kvinnan ska fiska hem en guldnål för tio arter. Inte är det många som har silvernålen för fem arter heller. Kul är det i alla fall när vi får in storfångster från flickor/tjejer/kvinnor/damer också. Hjälp dem att upptäcka fiskeglädjen och storfiskregistreringen om ni kan. För ni lämnar väl inte fiskeänkorna hemma?

Här kommer i alla fall en glad rapport från trollingspecialisten Mikael Fahlman i trollingteam Falle:

Så var det dags att rapportera en storfisk igen. Det var väl nåt år sen sist, men det är alltid lika kul! Denna gången är det min sambo Mia Johansson som fick glädjen att drilla in en fin insjööring på hela 7,150 kg, då vi fiskade lite söder om Store banken i Vänern. Vi hade rätt så bra fiske en stund mitt på dagen då vi fick en lax på ca 4 kilo, 68 cm och ytterligare en öring på omkring 3-3,5 kg 67 cm... Vi hade ett par små laxar och öringar också som naturligtvis släpptes igen, så det nappade ganska ok. Mia sa att jag skulle få ta alla fiskar denna dagen, men vid ett tillfälle frågade jag om hon inte ville drilla när det nappade. De var tur hon tog det nappet för det var den fina öringen på 7,150 kg och jag har redan en öring i Storfiskregistret. Kul att ”Team Falle” har 5 storfiskregistreringar på insjööring nu.

Under hela vecka 27 befinner sig storfiskregistreraren Håkan på semester i Leksand. Ser ni ett stort blått cirkustält på campingen nära Leksands sommarland så kan det löna sig att leta där. Då är jag säkerligen iförd röd T-shirt med texten Cirkus Aros/Uppsala Ungdomscirkus.

Annars får vi vänta med storfiskfrågorna till efter den 12 juli, då jag arbetar igen. Men du kan som vanligt anmäla dina storfiskar digitalt hit till Storfiskregistret, när som helst på dygnet.

Kom bara ihåg att skriva era namn, adresser och fångstplats med STOR bokstav i början så underlättas mitt arbete.

Nappar det inte, så ta ett bad istället!

Storfiskregistrerar´n