Sportfiskewebben
Besök Sportfiskarnas webbshop
Söder Sportfiske
Dogger
Forshaga Camping
Köp fiskekort ONLINE
Huntyard & Berras


Finansiärer:


            


            
 

Linje

Ostkustens ekosystem

Östersjön, ett av världens största brackvattenhav, utgör med sina speciella förutsättningar för djurlivet en unik miljö. Samtidigt är det avsnörda innanhavet mycket känsligt för förändringar. Från att tidigare ha varit ett näringsfattigt ekosystem med klart och rent vatten har övergödning, miljögifter och fysisk påverkan av kustmiljön och kustmynnande vattendrag kommit att förknippas med Östersjön. När fiske- och vattenvården sedan decennier varit framgångsrik i inlandsvattnen är det först på senare år som verktygen för en framgångsrik restaurering av kustmiljöer utvecklats. Fiskens roll i ekosystemet har här visat sig vara en viktig faktor.

Östersjöns vatten

Östersjöns avrinningsområde är ca fyra gånger större än havsytan och de många tillrinnande vattendragen i kombination med de smala dansk-svenska sunden medför en kraftig utsötning av det från Nordsjön inträngande saltvattnet. I egentliga Östersjön och Bottenhavet ligger salthalten i ytan på endast 5-8 promille, att jämföra med ca 35 promille i fullt marin miljö. Eftersom salt vatten är tyngre så lägger sig det saltvatten som kommer in i Östersjön i de djupaste områdena. På ca 70 meters djup finns vanligtvis en tydlig gräns (haloklin) mellan det utsötade ytvattnet och tyngre saltare bottenvatten. Utbytet mellan de två skikten är begränsat och när organiskt material (döda organismer, växtplankton etc.) faller till botten och bryts ner av syrekrävande bakterier uppstår ofta syrebrist. När syret minskar startar processer som frisätter fosfor, ett näringsämne som tillsammans med kväve utgör grunden för produktionen av liv i Östersjön men i stora mängder ger upphov till övergödning och algblomningar. Tillsammans med de stora mängder näringsämnen som tillförs via vattendragen så bidrar frisatt fosfor från syrefria bottnar till den höga näringsbelastning som idag karaktäriserar Östersjön.
 


Lästips:

Östersjöns arter

Östersjöns växt- och djurliv utgörs av arter med ursprung i antingen rent söt (limnisk) eller salt (marin) miljö och de arter som lyckats anpassa sig till miljön lever ofta på den övre respektive lägre gränsen till den salthalt som de klarar av. Som en konsekvens av detta är Östersjön betydligt artfattigare än de flesta rent marina eller limniska miljöer, exempelvis så minskar antalet ryggradslösa smådjur från ca 1500 på norra västkusten till bara kring 70 i höjd med Stockholm. Det låga antalet arter medför å andra sidan att de arter som lyckats anpassa sig har färre arter att konkurrera med och ekosystemet domineras därför av ett fåtal men vanligt förekommande karaktärsarter. Exempel på i Östersjön framgångsrika marina arter är torsk, blåstång, sill/strömming, skarpsill och blåmussla. I mer skyddade innerskärgårdar domineras fisksamhället i högre grad av sötvattensarter som gädda, abborre och olika karpfiskar som mört och braxen. Även växtsamhället utgörs där av arter som normalt förekommer i sötvatten, exempelvis bladvass, olika nateväxter och kransalger. Storspiggen är en av flera arter med årsbundna vandringar där stora stim under hösten lämnar kustområdena för att tillbringa vintern i öppna havet.

Då det i Östersjön finns få andra arter som kan ersätta den ekologiska roll en art fyller (tex. rovdjur, betare, nedbrytare) om arten minskar kan minskning av en art få långtgående effekter i hela näringskedjan. Ett exempel på detta är den ökning av skarpsill som följt av att östersjötorsken sedan slutet av 1980-talet kraftigt överfiskats. Som en konsekvens av skarpsillens ökning tycks mängden djurplankton, skarpsillens viktigaste föda, ha minskat. Samtidigt har strömmingens tillväxt halverats och mycket tyder på att andra arter som är beroende av djurplankton har missgynnats i konkurrensen med skarpsillen. Kanske är minskningen av djurplankton även en av orsakerna till att yngel av gädda och abborre längs med stora delar av östersjökusten har svårt att överleva den period då de är beroende av djurplankton som föda.

Rovfiskar kan minska övergödningssyptom 

Det är sedan tidigare väl känt att rovfisken har en viktig strukturerande roll i sjöars ekosystem. I näringsrika sjöar med täta bestånd av småvuxen karpfisk men endast svaga bestånd av rovfisk är vattnet ofta grumligt med återkommande algblomningar. Orsaken är framförallt att småfisken äter av de små kräftdjur (djurplankton) som i sin tur har växtplankton som sin huvudsakliga föda.

Om rovfisken ökar så ökar därför längre ner i näringskedjan även mängden djurplankton. Längst ner i näringskedjan minskar då mängden grumlande växtplankton och trots att den totala mängden näring i sjön är den samma så blir vattnet klarare. Man talar om en så kallad ”top-down-kontrollerad” näringskedja där ekosystemets struktur och status inte bara bestäms av mängden näring som finns tillgänglig för de lägre näringsnivåerna, utan i stället styrs av mängden rovdjur högt upp i näringskedjan.

Under senare år har betydelsen av friska bestånd av rovfisk påvisats även för Östersjöns kustmiljöer. Man har sett att i områden där rovfisk som torsk, gädda och abborre försvunnit så ökar mängden storspigg mycket kraftigt. Spiggen är en art som förutom djurplankton konsumerar stora mängder växtätande smådjur som tångmärlor och vattengråsuggor. Typiskt för dessa områden är att stora sjok av fintrådiga alger täcker blåstång och vattenväxter, med följden att områdenas värde som lek- och uppväxtområde för andra fiskarter minskar. I en vik som vuxit igen med fintrådiga alger har rovfisken dessutom svårare att jaga, vilket leder till att storspiggen ostört kan öka i antal. Att storspiggen dessutom om den har möjlighet äter stora mängder ägg och nykläckta fiskyngel gör att andra fiskarter kan ha svårt att komma tillbaka när storspiggen väl tagit överhanden i ett område. Man brukar då tala om att ekosystemet ”låst sig” i ett spiggdominerat tillstånd.

Jämförelser visar att i områden med starka rovfiskbestånd så är antalet storspiggar färre och växtsamhället friskt med liten påväxt av fintrådiga alger. Försök har visat att när förekomst av rovfisk simuleras genom att storspiggen stängs ute, så ökar snart mängden växtätande smådjur så mycket att de genom sitt betestryck kan tränga tillbaka de fintrådiga algerna till normala nivåer. Genom insatser riktade för att öka mängden rovfisk kan därmed de igenväxta vikar vi kommit att förknippa med Östersjöns övergödning åter få frisk vegetation och ett klarare vatten där flera fiskarter trivs!

Kustmynnande vattendrag - viktiga lekområden

Av de sötvattensfiskar som påträffas i Östersjön är många beroende av tillrinnande vattendrag för sin lek. Förutom arter som lax och havsöring så uppsöker flera arter av karpfisk samt gädda och abborre gärna vattendrag eller utsötade mynningsområden. För gädda har man konstaterat att de gäddor som härstammar från ett vattendrag liksom lax gärna återvänder till födelsevattendraget för att leka. Man har även sett att det längs med kusten tycks finnas två typer av gädda, en som tillbringar hela sitt liv i havet och en som leker i vattendrag men lever övriga året på kusten.
Att fiskar vandrar upp i vattendrag för att leka kan ha flera orsaker. För Östersjöns vårlekande arter som till exempel gäddan så är en viktig anledning den snabba uppvärmning som sker i de små vattendragen redan tidigt på våren. Uppvärmningen är allra snabbast i de vattendrag som svämmar ut över grunda områden eller rinner genom våtmarker. Förutom att äggen och ynglen utvecklas snabbare i varmt vatten så skapar den snabba uppvärmningen snart ett överflöd av mat till fiskynglen. När ynglen sedan vandrar ut i havet har de ett viktigt försprång jämfört med de yngel som kläckts i det kallare kustvattnet.

 

Följ oss på Facebook

Följ oss på Instagram






Sportfiskarna har 90-konto.
 




Tranås Energi
Anova
Folkspel
Fiskesnack
Nationalnyckeln



Administratör