Abborrens biologi

Abborren är kanske den kanske allra viktigaste sportfisken och förekommer naturligt i sötvatten i hela Sverige, undantaget fjällregionen. Abborren är jämte mörten den vanligast förekommande sötvattensfisken. I Östersjöns bräckta vatten klarar den salthalten ner till i höjd med Skåne, men den förekommer i utsötade åmynnigar långt upp längs med västkusten.

Abborren i ekosystemet

Eftersom abborren vanligtvis är talrik så har den genom sin predation på mindre fiskar en viktig strukturerande roll i sin livsmiljö. Utan förekomst av abborre kan de fiskar som lever av smådjur och djurplankton öka kraftigt i antal. En följd kan vara att mängden grumlande växtplankton (föda för djurplankton) och fintrådiga alger tillväxer ohämmat och skapar ett ekosystem i obalans där rovfisken dessutom får svårt att jaga i det grumliga vattnet. Abborren utgör en viktig födoresurs för större rovfiskar och fiskätande fåglar, i många vatten utgörs gäddans huvudsakliga föda av abborre.
 

Lästips:

• Boken Ekologi för fiskevård, kapitel 4
• Fiskbasen

Lek och tillväxt

Abborren är en så kallad varmvattenälskande fisk och är beroende av stabilt varmt vatten under vår och försommar för att lyckas med leken. Östersjöns abborrar uppsöker direkt efter islossningen i mars-juni, eller vid en vattentemperatur av sju till åtta grader, skyddade områden så som grunda avsnörda vikar och laguner. Många abborrar vandrar upp i vattendrag där vattnet i jämförelse med havet värms upp snabbare på våren. Längs med öppna kustavsnitt saknas ofta snabbt uppvärmda vikar och abborrarna blir här i än högre grad beroende av vattendrag för sin lek.

Abborrens rom är innesluten i upp till meterlånga geléartade band som vid leken draperas över vattenväxter eller nedfallna kvistar och grenar. Äggen kläcks efter en till två veckor och ynglen är liksom många andra fiskarter, så snart de förbrukat gulesäcken, beroende av djurplankton för sin tillväxt. Vid cirka fem centimeters längd ökar andelen smådjur så som insektslarver och kräftdjur i födan. Oftast skiftar abborren till fiskdiet vid en längd av 10-15 cm.

Abborren växer relativt långsamt och även i vatten med god födotillgång, liksom på ostkusten, dröjer det drygt 10 år att uppnå 40 centimeters längd och ett kilos vikt. I extrema fall kan abborren uppnå en längd av 60 centimeter och vikt på 4 kilo. Gränsen för registrerad storfisk ligger på 1,6 kg och det svenska rekordet från 1985 utgörs av en enorm abborre på 3,15 kg. Liksom hos många andra fiskarter så blir honorna vanligtvis betydligt större än hanarna.

Abborrens minskning i Östersjön

Från att tidigare ha varit vanligt förekommande längs med större delar av den svenska östersjökusten, minskade plötsligt bestånden av abborre där under mitten av 1990-talet. När Fiskeriverket undersökte orsaken upptäckte man att abborrens yngel trots att leken först tycktes lyckad, inte överlevde sin första sommar. Det har visat sig vara svårt att peka ut en enskild orsak till detta, men abborrens minskning sammanfaller med flera andra förändringar i Östersjöns ekosystem. Till exempel har bestånden av torsk fiskats ner, vilket ledde till att torskens viktigaste föda skarpsillen blev vanligare än kanske någonsin tidigare. Även storspiggen tycks ha gynnats av förändringarna och på många håll dominerar denna art idag det kustnära fisksamhället. Kanske är det så att de arter som för vuxna abborrar innebär mat, idag är så många att de dels konkurrerar om den för abborryngel gemensamma födoresursen djurplankton, dels äter abborrens nykläckta yngel. Fortsatt forskning krävs för att fastställa de direkta orsakerna, vilka sannolikt också kan variera mellan olika områden.