Försurningen – ett svårlöst problem
Även om många av de värsta utsläppskällorna idag försvunnit så fortsätter försurningen och mer än en femtedel av skogarna, fjällen och sjöarna bedöms vara försurade på grund av människans olika verksamheter. Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund kommer att fortsätta att bevaka frågan.
Motverkas försurningen kan våra barn och kommande generationer fiska i levande vattendrag.
Ända sedan industrialismens framväxt från cirka 1860 har våra svenska vatten utsatts för mänskligt framkallade utsläpp av försurande ämnen. Dessa försurande utsläpp har på många platser allvarligt skadat vattnens ekosystem, skadorna är särskilt tydliga i sydvästra Sverige men även i andra områden där marken har svårt att neutralisera surt nedfall. Det tog lång tid innan de biologiska skadorna sattes i samband med det sura nedfallet.
När väl sambandet stod klart (det klargjordes av professor Svante Odén 1967) lyckades en samlad miljörörelse genom målmedvetet lobbyarbete så småningom påverka europeisk miljöpolitik så att de värsta utsläppskällorna av framförallt svavelnedfall på några årtionden begränsades. Samtidigt utformades i Sverige ett nationellt kalkningsprogram för att begränsa skadorna på vattens ekosystem. Sportfiskarna har hela tiden varit mycket aktiva i båda dessa verksamheter: påverkan för att begränsa utsläppen och utformandet av kalkningsprogrammet.
Fortsatt stor mänsklig påverkan
Idag är nedfallet av svavel mycket mindre och kalkning av vattendrag en beprövad miljövårdsåtgärd men försurningen är därmed tyvärr inte ett löst problem. Mycket av vår dagliga mänskliga verksamhet bidrar tyvärr fortsatt till försurningen: industri, trafik, transporter, energianläggningar, jordbruk, skogsbruk med mera.
I marken runt många vattendrag finns även rester av nedfall från många årtionden lagrade vilka försvårar naturens återhämtning och även riskerar att laka ut tungmetaller som sedan tas upp av exempelvis fisk, som sedan äts av människor. Även grundvattnet är idag försurat i vissa områden, främst i sydvästra Sverige, vilket kan påverka människors hälsa.
Samtidigt har statsanslagen till kalkningsverksamheten under de senaste åren minskat och inte kompenserat för prisutveckligen för kalkprodukter och entreprenörstjänster.
Minst bibehållna kalkningsanslag
Sveriges Sportfiske och Fiskevårdsförbund, Sportfiskarna har alltid haft som främsta mål att värna fiskbestånden så att framtida generationer kan fortsätta fånga och äta fisk från friska vatten. Det är därför som vi inte accepterar att försurningen skulle vara ett löst problem. Försurningen fortsätter och vattnens ekosystem behöver fortsatt skydd mot försurningens skadliga effekter.
Vi kommer därför att fortsatt påverka i frågan: sänker vi ambitionsnivån för vad som är en acceptabel försurning och hur våra vatten mår kommer vattnens ekosystem att bli förlorarna och det förlorar vi alla på.
Exempelvis finner vi det mycket oroande med Naturvårds-verkets nya minsta målvärde för kalkningsverksamheten på 5,6 pH-enheter mot tidigare 6 pH-enheter, för vatten utan lax, mört och flodpärlmussla. Detta innebär att man tillåter en ökad försurningsnivå som för känsliga vatten innebär att livet riskerar att slås ut vid kraftiga så kallade surstötar under snösmältningen eller kraftiga regnperioder.
Mellan 1-2 miljoner svenskar fiskar varje år, många av dem i vatten där fiskbestånden räddats eller återintroducerats efter kalkning och långsiktigt fiskevårdsarbete. Samtidigt finns många vatten med biologiska skador som aldrig kalkats eller där pengarna inte längre räcker till för fortsatt kalkning. Vi måste därför avsätta tillräckligt med statliga medel årligen för kalkning av alla vattendrag som är i behov av kalkning. Enligt miljökvalitetsmålet ska vi bara ha naturlig försurning i våra vatten!
Försurningen i siffror
Av Sveriges 95 700 sjöar och 300 000 km vattendrag har minst 17 500 sjöar och över 100 000 km vattendrag försurats så att biologiska skador uppstått. I dessa upprätthålls idag livet så gott det går genom kalkning av i nuläget ca 3000 sjöar och ca 9 000 km vattendrag. Naturvårdsverket delade 2010 ut ca 135 miljoner kronor till länsstyrelserna för dem att fördela på konkret kalkningsverksamhet i olika vattensystem . Det kan låta mycket, men många län saknar idag medel för att kalka alla sjöar som skadats av försurningen.
|