Höga förväntningar och antalet nedlagda pengar för gästen ställer ofta höga förväntningar på guiden. Vissa förväntningar är rimliga och inte speciellt svåruppnåeliga… Medans andra är något svårare.
För några dagar sedan fick jag i uppdrag att guida några Österrikare som aldrig fiskat i havet innan och inte efter fisk större än 50 centimeters öringar. Dom hade ingen aning om vad som väntade ute på havet… Jag styrde mot en position som brukar kunna leverera storsej dygnet runt, och nu när det var dag brukar de stå ganska djupt… På platsen la jag båten i position och plockade fram de färdigriggade spöna. Gästerna hade med sig egen utrustning, men jag rekommenderade att dem använde den jag tog med.
Tacklet med ett par upphängare och en pirk i botten visade jag hur man släppte ner då jag skulle lära ut grunderna. Ca: 100 meter ner i vattnet tar det stopp och jag krokar… Spöt böjs i en härlig båge som skvallrar om storsej och jag ger spöt till ena gästen. Nästa spö gör jag samma sak med och inom ett tiotal sekunder står båda gästerna och fajtar storsej…
När några sejar ligger i baljan säger den ena gästen, ”the rest is just for sportfishing…”. Ett bra beslut tycker jag och vi returnerar ca: 80-90 % av fångsten. Snart är de båda manliga gästerna helt uttröttade och jag föreslår att tjejen som följt med ska få fajta en fisk. De har de ingenting emot då de båda behöver vila en stund. Så jag släpper ner och krokar ännu en sej åt tjejen…
Någon timma senare är vi inne i hamn igen och hela gänget är mycket nöjda med turen! Kul!
På eftermiddan nästa dag får jag beskedet att en ryss vill ha med mig ut som guide. Visst säger jag med lite tveksamhet då Per inte verkar tycka så bra om denne ryss.
Vid 5 tiden tar jag med gästen ut på en kort tur så att han får se lite av omgivningen och testa lite fiske. Vi fångar inte speciellt mycket fisk då vattnet står helt still och förhållandena är riktigt dåliga.
Inne vid campen bestämmer vi att det blir en guidad nattur då förhållandena kommer va de bästa på dygnet.
Storsej borde han gilla dänker jag då inget kan gå fel…
Båten styr mot en säker storsej position och jag kan känna lukten av riktigt stor sej. Jag lägger båten där vi alltid brukar fånga sej 20-50 meter under ytan och förhållandena ser bra ut.
Gästen släpper ner och så även jag för att kolla om fisken är hemma. Men på vägen ner händer det inget och jag blir mycket fundersam… Vid 150 meter slakar linan och jag krokar. Jag känner en hyfsad tyngd i spöt och lämnar över det till gästen. Det andra spöt är redan nere på hundra meter så jag släpper ner lite till. Även nu slakar linan på 150 meters djup och jag krokar. Visst är det sej tänker jag och börjar pumpa in. Gästen får en sej och jag får tro det eller ej en dubblé med sej på 6 kilo och kungsfisk på 1,75 kilo! Mycket konstigt… Men det är bara att släppa ner igen. Samma djup hugger det igen och denna gång är det klart mindre motstånd. Än en gång kommer det upp en kungsfisk till ytan… Detta till ryssens stora belåtenhet då han säger, ”very nice” på lite halvtaskig engelska.
Men jag flyttar båten då jag tror han skulle uppskatta storsej mer. Men trotts de hårda fajterna och bra matfisk tycks han inte glädjas av sej… Så jag lägger om båten igen och hoppas på kungsfisk. Nere på 150-200 meter slänger sig kungsfiskarna över våra beten och vi drar flera fiskar på strax under 2 kilo. Men nu var inte detta till belåtenhet heller… Nu var det torsk han ville ha.
Då testar vi efter torsk då… Ett tag senare la jag båten över ett säker torsk grund. Men jag var lite orolig då vattnet nu nästan stod helt still.
Platsen gav en blandad kompott med torsk, kolja och makrill. Men jag kunde fortfarande inte se någon glädje i denne kravfulle ryss ögon.
Med detta resultat styrde jag ganska nöjd mot campen. Men det är svårt att vara nöjd när gästen inte är det…
När vi skildes åt klockan 7.30 på morgonen var det sista ryssen sa, ”Next time hallibut…”
Ja… Så här kan två guidade turer med två olika gäster se ut.
Skitfiskehälsningar / Gustav ”Gurra” Ljung